Vidare

Vidare, vidare, liv! Stanna inte, fortsätt, jag hänger med så bra jag kan!

Det gör fortfarande ont att Tammi har flyttat, när ska avskedets skärpa dämpas? Tammi har det säkert bra hos sin nya matte i Oslo, och jag är lättad över att äntligen till slut bara ha tre pälsbollar att ansvara för: Tess, Tuva och Flisan. Men varje gång jag tänker på Tammi (ofta) så skär det hårt och eländigt i hjärteroten. För helt säker kan man aldrig någonsin vara, och när man väl sålt ett djur så kan man inte påverka dess vidare öde längre, man kan bara hålla tummarna. Kommer det ge sig med tiden? Inte vet jag, men jag vet en sak: jag ska aldrig mer sälja ett djur. För jag kan inte, jag växer ihop med djuren, kanske på ett energiplan osynligt för ögat eller oförklarligt för samtiden. Men så känns det: Man säljer inte familjemedlemmar till okända människor, om än aldrig så trevliga, särskilt som man inte kan förklara vad försäljningen kommer innebära för denna familjemedlem. Usch. Jobbigt!

Jag har börjat arbeta igen. 25%, två dagar i veckan, på Futura som lärare på SFI, svenska för invandrare. Det har nu gått gått två veckor och det går rätt bra. Lärarrutinerna sitter tydligen i ryggmärgen, min kropp kommer ihåg hur man beter sig i klassrummet. Det är kul. Jag blir engagerad och får idéer och skapar strukturer. Att möta alla dessa intressanta människor i klassrummet fungerar också utan problem. Tror jag. Helt säker kan jag ju inte vara, i alla fall inte på hur jag uppfattas. Jag bara gör mitt bästa, och hoppas på det bästa. Att sitta på möten och ta in allt annat som försiggår inom skolans väggar är desto mer besvärligt. Så många inryck, så många bollar. Som jag inte är bra på att ha i luften längre. För många bollar gör att min hjärna släcker ner sig. Lika bra det. Som tur är undervisar jag bara. Jag behöver inte bedöma eller följa upp eller utveckla eller avgöra.Och på mötena kan jag lyssna med ett halvt öra och plocka det som rör min del av arbetet. Det fungerar. Men huvvaligen vad otroligt genomtrött jag är efter jag jobbat mina 4-5 timmar per dag. Sitter och stirrar tomt i timmar. Somnar som en klubbad oxe. Vaknar mitt i natten, oroligt. Tankarna galopperar. Jag får stopp på dem genom att läsa en spännande deckare på komplicerad engelska. Jag får hoppas allt det här bara är mental träningsvärk och att det ger sig så småningom.

Min officiella arbetsträning på Catxalot är därmed över. Men jag kommer stå i Tångbutiken lite nu och då och även hjälpa till lite med annat smått och gott när andan faller på. Jag vill inte gärna släppa kontakten med dem, för jag gillar dem så himla mycket och deras verksamhet är som en välgörande vågrörelse i mitt varande.

Mamma har varit väldigt dålig och legat på sjukhus. Hon var rätt illa däran. Lunginflammation, flera brutna revben och allmänt nedgången. Hon har inte varit snäll mot sin kropp under åren och nu kommer räkningen. Jag blev rädd där ett tag att hon skulle tippa över kanten, men hon återhämtade sig. Nu vill hon försöka få ordning på sig och leva några år till. Det lilla barnet i mig gråter, jag vill faktiskt ha min mamma. Jag vill att hon ska finnas, och jag vill få några sista fina år ihop med henne. Mitt vuxna jag inser dock att jag inte kan ändra på något; mamma följer sitt livs utstakade väg och jag har inga andra val än att bara älska henne, och ta hand om mig själv så gott jag förmår. Hon är bara en helt simpel liten vanlig människa, precis som jag, med förmågor och brister. Hon gör så gott hon kan utifrån sina förutsättningar och varje dag hon lever är en bra dag. Men som sagt jag hoppas det blir några år till…

Sommaren är i det närmaste slut och jag fick inte min andra båt Munin i sjön. Båten står kvar hos Björn, som fått ont i kroppen och inte hade möjlighet att fixa med Munin som tanken var. Jag har inte förmått ta tag i den uppkomna situationen, och det är som det är med det. Det hade varit så himla härligt att få Munin i ordning och verkligen pröva båtens segelegenskaper, men ack det får bli ett annat år. Jag känner mig rätt värdelös i den här frågan, jag borde ha roddat och ringt och ordnat, säkert hade det funnits en enkel lösning runt hörnet, inte alls besvärligt att fixa bara jag hade satt igång men jag har duckat och stoppat huvudet i sanden. Som bekant är det ingen framgångsstrategi. Däremot har det ju varit en himla bra situation att träna acceptans på…. Suck.

Mycket mer än så här händer i min vardag, men nu hade jag ju inte tänkt skriva ett kilometerlångt inlägg. Vidare händer det massor på olika inre plan, men jag tycks inte hitta rätt tonläge att förmedla riktigt vad som sker. Men jag tröstar mig med Pysses (vän från Vinden Drar) föräldrars visdomsord: ”Allt utvecklar sig enligt sin egen dynamik”, för så är det förvisso med allt här i livet. Och jag lär mig invänta rörelsekraften istället för att forcera fram den.

Kram.

Min bror Rick och hans son Robin från Tyskland spenderade tre veckor hos min pappa, och den här sommaren lyckades jag skrapa ihop planeringsförmåga nog att bjuda dem på en båttur. Jag är lyckligt lottad som bor här. När man själv inte klarar av att vara en underhållande värd kan man alltid bjuda på en underskön skärgård 🙂

Tyra (före detta Tirza) bodde hos mig en knapp vecka medan matte Natalie var på utlandsresa. Det var supermysigt att få ”hem” henne, och efter lite darrande och nosande och mammaTess morrande så var de en tajt liten flock igen. Tyra och Tuva lekte hur mycket som helst!

Jag har varit en del ute på Musö denna sommar igen. Medan Richard var bortrest fick jag impulsen att förbarma mig över de tappra gamla fönstren, och påbörjade en gedigen renovering av en av gluggarna, med gamla erfarenheter som ledstjärna. Jag mindes exakt hur man gör, och lyckades köpa exakt rätt material efter lite internetstudier. Det jag dock inte längre hade koll på var hur lång tid allt tar. Man hinner inte ytter- och innanfönster på en eftermiddag…. Och man ska inte börja lagom när höstregnen drar igång, heller….

Men det gav en kick att se ut genom klara rutor, och jag blir fast besluten att slutföra jobbet. Åtminstone i denna fönsterglugg.

När himlen ser ut så här blir jag förtrollad… Känner mig så trygg och ombonad av livet på något vis…  Som att vara inbäddad under ett böljande gråskimrande satindraperi… 

Ännu en förtrollad stund, fast bilden är en katastrof. Klockan är här 23:55, jag är sedan någon vecka tillbaka betrodd att få köra Richards båt Musö Pigg på egen hand, och far denna natt för att hämta honom i Långsjö när han återvänder efter sin resa. Det är mulet och kolsvart ute, det har just ösregnat och havet är fullt med mareld. Propellerns rörelse bildar en lysande långsvans av luftbubblor och svallvågorna gnistrar i silver. Jag är på helspänn, det är första gången jag kör båt mitt i natten och jag äger världen i denna stund.

Hemma på Petterhagen växer det bra medan jag roar mig i havsbandet.

Gräsmattorna sätter frö så det står härliga till, jag har inte lyckats få ner några blommor i mina krukor, men å andra sidan gör ormbunkarna vad de kan för att visa hur vackra de är mellan plankorna. Jag har inte använt grillen i sommar heller, men det blir i alla fall några små tomater. 

Tuva har utvecklat en faiblesse för intressanta dofter, vilka hon sedan gärna rullar sig i. Hårt och heltäckande. Hon får därmed också lära sig uppskatta akuta och spontana badceremonier.

Mina ögon fortsätter att fascineras av intressanta former i naturen. Denna skapelse fångade min blick på långt håll. Jag trodde någon hade hängt en påse i trädgrenen. Eller kunde det möjligen vara en bisvärm eller något annat intressant som naturen vid sällsynta tillfällen bjuder på? Vid närmare anblick var det kanske inte riktigt så tjusigt…. Men världen blir helt klart ganska intressant när synen åldersgrumlas 🙂

Det här lilla äppelträdet på Musö fascinerar mig. Jag gör inget med det, endast betraktar dess skeende. Det är nästan heldött. Men det ger sig liksom inte. En knapp meter hög, tre spretande ynkliga grenar, typ 34 skrynkliga stackars löv… och så kronan på det eländiga verket: ett pyttelitet äpple. Angripet förstås. Trädet på andra sidan muren, en knapp meter bort, mår desto bättre. 

En bild som säger en del. Om hur man kan njuta av nuet. Trots skavanker, soppåsar och felsteg, och avsaknaden av flytvästar. Vågorna kommer från sidan, det gungar duktigt. Men ändå är allt som spelar roll i grunden på plats. Båten är trygg, det rör sig stadigt framåt och samtliga känner i stunden tillit. Till situationen där och då, och kanske även till livet i stort.