Acceptans

En utmaning, faktiskt, det där med acceptans.

Man vill ju så mycket. Man ska ju så mycket. Man hoppas och anstränger sig så mycket. Målbilder, planering, fokus, uthållighet osv. Och så länge allt det där pågår i mitt huvud så går det bra. Men sen ska det omsättas i praktiken och då har man att göra med en kropp som lever sitt eget liv. Pigg ena dagen, ett vrak nästa dag.

Och jo, jag gläds i grunden, för jag är de facto något piggare nu än för ett år sedan. Jag är mer skärpt, orkar umgås lite mer med folk, orkar jobba med kroppen längre stunder och – halleluja – jag joggar rentav ibland utan att storkna efteråt. Visserligen bara några hundra meter i taget, men om man jämför med att jag behövde vila i tre dygn efter en alltför ivrig promenad för två år sedan, så är det ju en klar framgång.

Men ändå, det går så otroligt sakta. Jag som hoppades kunna arbetsträna igång mig under detta året så att jag kunde vara arbetsför 50-75% till hösten. Jag misstänker jag får backa från den planen…

Acceptans, alltså. Just nu får jag acceptera att energinivån är extremt ojämn. Glädjas åt allt som ändå fungerar:

• Perlan är sjön, och jag har varit ute på premiärtur.
• Våren bjuder på alla slags väder, men grönskar gör det ändå, stadigt.
• Jag har fyllt 50 år, och firat minimalistiskt. Det var underbart skönt.
• Båda mina föräldrar har den goda smaken att ännu leva. Det är en ynnest och jag njuter av deras närvaro!
• Jag har påbörjat vårrustning av Munin, med hjälp av en händig karl i byn som gör allt som jag inte mäktar med själv.
• Två av valparna har ännu inte hittat sina framtida hem, men de är snälla och välartade, så det går bra trots allt.