Alla kan…

Min mormor hade den här planschen på sin vägg under 70- och 80-talet:

Den gjorde starkt intryck på mig när jag var barn, liksom mormors jämställdhetskamp. Jag var lika upprörd som hon. Ingen mer förminskning av kvinnans kompetenser, tack! Hon sa ofta ”kvinnor kan!”, och med det menade hon, liksom underförstått: ”kvinnor kan göra exakt samma som männen, lika bra, ofta bättre!”. Och hon var en förebild; hon började sin bana som sekreterare på KF, blev nyfiken på organisationsstrukturer och ledarskapsfrågor, började plugga på äldre dagar, engagerade sig politiskt, ville påverka samhället, fixade sin doktorshatt när hon var en bra bit över 70. Otroligt imponerande! Samtidigt tog hon hand om sin make som fått ett antal hjärnblödningar och som till slut var ganska krävande att sköta om. Men hon fixade det, var bergfast i sin övertygelse, orubblig i sin tro, tvärsäker på sitt budskap – kvinnor kan!

Så jag växte upp med den sanningen, och såg den därför överallt. Det var ju inte bara hon som sa sådär, hela samtiden pulserade av samma idé. Så jag blev manhaftig: bytte däck, lagade moppen, födde barn, tog för givet att min partner skulle delta i barnskötsel och hushåll, planerade, lärde mig argumentera, tävla, hävda med bestämdhet och hänvisa till fakta och vara extremt källkritisk. Jag ville Bli Någon. Någon som Påverkade. Som kunde förklara Hur Allt Är eller Borde Bli. Precis sådär som som samhället uppmuntrade och applåderade. Så givetvis kastade jag mig ut i arbetslivet, som alla andra och funderade på framtid, karriär, pensionspoäng, och att aldrig, aldrig någonsin bli ekonomiskt beroende av en man. Gud hjälpe. Bra kvinna reder sig själv! Precis som en man!

Sen tog jag slut någonstans på vägen. För att vara helt ärlig tog jag ju slut redan innan jag börjat. För jag är ingen argumenterare, karriärist, tävlare, inte innerst inne. Jag är inte den som vill eller kan ha många bollar i luften, vara bäst på allt, synas och höras. Ingen ”kan själv”, fastän jag så förtvivlat försökte klara allt själv.

Jag är bara en helt vanlig människa som vill känna mig värdefull i samhällets ögon, men som inte håller måttet. Jag vill vara behövd, och jag behöver vara behövd. En vanlig människa som råkade födas i en kvinnlig kropp, som råkade ha rätt höga halter av kvinnliga hormoner som fick mig att känna rätt så traditionellt kvinnliga känslor. Och som råkade ha lite autistiska drag för att toppa det hela ytterligare. Det är ju individuellt det där, vissa får mycket hormoner, andra färre. Några ’är känsliga, andra inte. Några upplever att de fötts i ”fel” kön, andra lever ut sin givna könsidentitet. Det handlar ju bara om slumpmässiga biologiska, kemiska variationer. Och var på jorden eller i samhället man råkas födas. Inget man själv styr över.

Jag kan bli bra på det mesta jag ger mig i kast med. Men inte någon gång under min uppväxt fick jag från samhället höra hur viktigt det är att lyssna på (den kvinnliga) kroppen, att ta pauser. Man skulle bli lika bra som män. Då duger det inte att lägga sig med mensvärk, eller ta ledigt pga foglossning eller för att man helt enkelt vill ta det lugnt före förlossningen. Latmask, ta dig i kragen, känn inte efter så förbaskat. Ingen mår dåligt av att hugga i. Så piskade jag mig själv till arbetslinjen. Jag fick heller aldrig med mig budskapet från samhället att små barns trygghet bygger på den omvårdnad, närhet och gemensam tid de får med sina föräldrar, och att det är viktigt för att få trygga samhällsmedborgare. Jag visste med hela min kropp att det var viktigt men de där värdena hamnade liksom åt sidan i en samtid som premierade ”JAG!”. Man skulle satsa på sig själv! Bli Någon! Särskilt som kvinna! Jag kände mig lite bakåtsträvande när jag valde att vara hemma så mycket som möjligt när barnen var små. Nästan politisk inkorrekt… Herregud, hur skulle det gå med min frigörelse, mitt egenvärde, mina pensionspoäng… Jag hade så dåligt samvete! För jag längtade innerst inte alls efter det jag ”borde” längta efter: mitt Riktiga Samhällskall – Utbildningen, Arbetet, Karriären… Jag var bara trött hela tiden och försökte se till att barnen inte for alltför illa av mina ständiga tillkortakommanden.

Det var vad min kvinnokropp nämligen helt automatiskt ägnade sig åt, envist: barnen först. Alla sinnen på spänn. Alltid. Sedan djuren, känna in, hur mår de, vad behöver de? Och sedan ta hänsyn till partnerns känslor och behov. För familjeflockens skull. Jag ville finnas till för dem allihop. Men jag skämdes djupt underst i mina lager, för att min ork inte räckte, för att jag var arg, sur, ledsen, otillfreds, och för att jag var därmed blev grälsjuk och ständigt letade fel. Trots att jag levde med en av de mest jämställda männen jag vet. Det måste ju vara något fel någonstans när man försöker göra allt rätt och ändå mår uselt?? När kroppen hela tiden bara lyssnar efter hur andra mår, medan man själv försöker både bli Självständig OCH en Engagerad Samhällsmedborgare som drar sitt strå till samhällstacken… Och så var det ju dessutom så otroligt spännande med utbildningen och jobbet och allt man skulle kunna påverka, bidra med, utveckla. Nog hade jag kunnat bli riktigt, riktigt bra, skarp, duktig…? Jag hade kunnat förändra. Om jag inte hade varit så förbaskat känslig…! Jag räckte inte till i någon ände. Ständigt trött. För min kropp var en sådan där kropp som behöver mycket egentid, mycket återhämtning. För mig tog kraften slut redan efter första barnets födelse. Men jag var en bra mamma, och i övrigt befann jag mig någonstans mellan hormonernas stormiga kaos och samhällets förväntningar på mig som Modern Kvinna. Och aldrig någonsin sa någon samhällsinstitution: oj vilken fantastiskt produktiv människa du är som så hängivet tar hand om de dina, tack här får du din lön, vi värdesätter dina kunskaper och din lojalitet, och förresten kan vi hjälpa till på något sätt?

Nu menstruerar jag inte längre – hormondansen har lugnat sig och jag kastas inte längre mellan ”djävlaranamma nu är jag oemotståndlig akta dig världen här kommer jag!” och ”jagdörjagmårsådåligtärsåfultittaintepåmigjagbryterihopälskamigsnällajaggårsönder”. Det är en oerhörd befrielse och först nu inser jag till fullo hur det där slet på mig: att försöka anpassa min kvinnokropp till en slags industriellt jämn (och ständigt ökande) prestationsförmåga i arbetslivet.

Jag kramar om mig själv i efterskott och undrar hur i helsike jag orkade: småbarn, stora barn, exman, ny man, andras barn, många djur, liten gård, studier, arbete… Men det gjorde jag alltså inte, det såg bara ut så på ytan.

Hur hade jag mått, om samtiden istället för att sträva efter värden såsom konkurrens, vinst och tillväxt hade upphöjt Moderskapsegenskaperna som den viktigaste normen att eftersträva? Och då menar jag inte hos enbart kvinnorna utan hos alla. För ärligt talat – vad blev det för ett samhälle där i praktiken enbart traditionellt manliga egenskaper premieras? Där det blivit en självklarhet att ALLA förväntas vilja arbeta heltid medan samhället tar hand om barn, sjuka, äldre? Där det till och med är olönsamt att inte göra det. Du MÅSTE ha två heltidsinkomster (rejäla) om du alls ska ha råd att skaffa barn, boende och ha råd med en trevlig fritidsaktivitet. Du straffas med sänkt SGI om du vill vara föräldraledig längre än 1,5 år. Och för att inte tala om hur dålig pensionen blir om du föredrar att själv vårda dina familjemedlemmar. Oavsett om du är man eller kvinna.

Om du värderar din familj, dina relationer högre än karriären kan du se fram emot en fattig och eländig ålderdom. Eller rättare sagt, om du jobbar heltid i hela ditt vuxna liv, medan samhället ser efter dina familjemedlemmar, så kan du se fram emot en tryggad ålderdom, ja så sades det. Så löd sagan. De trodde på den, de som skapade sagan. De trodde verkligen på sina egna ord.

Men nu vaknar jag upp i en samtid där kvinnor, trots att de jobbat hela livet OCH försökt ta hand om familjen, får så låg pension att de räknas som fattiga. En samtid där familjerelationerna är söndertrasade, för man har inte haft tid att umgås. En samtid där även barn, män och gamla mår allt sämre. Ingen hinner eller klarar av att bry sig om andras behov än sina egna. Det blev ingen gyllene framtid med tryggad ålderdom. Sagan var bara en saga, och vi svalde den.

Jag klarar inte av att lönearbeta enligt schema längre. Jag gick sönder, och samhällets välfärdssystem har vänt mig ryggen. Jag ska försöka tjäna pengar som egenföretagare, men bävar så fort jag tänker på eventuell plötslig sjukdom eller en framtid som fattigpensionär. Jag har ingen rätt till ekonomiskt stöd, och jag har låga pensionspoäng. Jaha. Men ärligt talat, det gör mig inget längre.

För jag har aldrig mått bättre än jag gör nu, när hormonerna har jämnat till sig och jag inte förvärvsarbetar och tiden är min alldeles egen. Min kropp anger när jag har ork. Jag har ingen linjär arbetsförmåga. Ena dagen behöver jag sova mycket. Andra dagar gör jag mer än jag klarade på en vecka när jag lönearbetade. Så jag har mer energi än på många, många år, och är mer produktiv än på många år. Denna oerhörda frihetskänsla unnar jag alla, men det är få som får uppleva det, för den friheten jag valde, att hoppa av systemet, utan fallskärm, kan folk sällan unna sig när räkningarna måste betalas. De allra flesta måste bita ihop och kämpa på, medan de drömmer om avlägsna framtida rikedomar.

Jag orkar till exempel hjälpa andra, nu när jag inte är så trött hela tiden. Igår hjälpte jag mamma i några timmar. Förra veckan hjälpte jag pappa. För ingen annan gör det. För trots alla regler, så tar inte samhället riktigt hand om de svagaste i samhället, såsom det var tänkt. Jag orkar hjälpa dem, nu när jag inte förlorar energin på schemalagt förvärvsarbete. Det är galet… Idén var ju att om jag jobbar och betalar skatt så tar någon annan som jobbar och betalar skatt hand om mina svaga och sjuka familjemedlemmar. Så var samhällsöverenskommelsen. Men tryggheten krackelerar istället, barn och unga mår psykiskt sämre än någonsin tidigare, till synes friska och framgångsrika kvinnor går sönder inombords av stress och otillräcklighetskänslor, och män tycks vara vilsnare och må sämre än de gjort på hundratals år. För vad ska de göra när det blivit så uppenbart att de egenskaper som de förut hade ensamrätt på nu erövras av kvinnor från precis alla håll? Vilka värden finns kvar för männen när den sista resten av patriarkal struktur är på väg att rasa ihop (och jo, det var på tiden…)? Och hur mår vi egentligen, när vi inte har råd att hellre ta hand om dem som står oss närmast (om vi vill göra det) istället för att lönearbeta, därför att samhället inte värdesätter en person som vill göra det? Inte konstigt att folk mår dåligt….

Så vem har då tid att lyssna, att hjälpa, att trösta? Och säga: ”Vila lite, älskade du, så lagar jag lite soppa åt dig under tiden, och du ska se att om ett tag, om några dagar, några veckor, så mår du lite bättre igen. Jag finns här hos dig. Jag har tid.”.

Det rasar, ”välfärdssamhället”, mitt framför våra ögon. Så varför fortsätta…? Varför spela med i en samhällspjäs som inte längre är speciellt vare sig kvalitetshöjande, underhållande eller förkovrande? Hur blev det så här – att folk lever ensamma, dör ensamma, hur blev det så här att trots att samhället gör allt ”rätt”, dvs enligt reglerna, så förtvinar fler och fler, faller mellan stolarna, får diagnoser, blir sjuka av stress, tar livet av sig, dör av felmedicinering, av tristess, av meningslöshet, slås ut?

Nåväl. Kanske är detta ändå det bästa som kan hända oss. Kanske är depression ett friskhetstecken, liksom utmattning. Så tror jag i alla fall. Det är ett friskhetstecken att så många mår så dåligt att socialförsäkringssystemen rämnar. (tänk ordleken: de-pressed = luften har gått ur, och deep-rest = djup vila) Vi befinner oss kanhända i en kollektiv själslig träda, en tid av utmattning, kaos, panik, inre rannsakan och djup vila, inför det nya som är på väg. Ett nytt och friskt samhälle som inte begår rovdrift vare på sina egna medborgare eller på sin Jord.

Nu när allt raseras så är det den bästa tiden att så ”frön”… Ur kaos skapades Jorden och ur askan stiger fågel Fenix upp, dessa myter innehåller åtminstone beprövad erfarenhet och visdom… Och vi är så många som sår frön, och om man börjar se sig omkring så är det nya på väg att gro lite varstans. Hoppet finns överallt, men det gamla måste dö, och vi, samhället, kanske måste finna oss i nedbrytningsprocessen innan det nya kan skjuta verklig fart. Vi måste, som samhälle, erkänna depressionen och sjukdomen; att det gamla sättet inte fungerar längre.

Jag drömmer om ett samhälle där människor bor och lever i flockar om kanske 3-10 personer (typ) per hus/gård, samlade i mindre och större bygemenskaper. Där samtal och gemenskap står högst på prioriteringslistan. Där skattepliktigt förvärvsarbete görs på 10-20 timmar i veckan per person, och där alla, oavsett om de kan eller vill arbeta eller inte, har en garanterad lägsta samhällsinkomst som täcker de allra mest grundläggande behoven. Där de flesta i grunden mår rätt bra, eftersom de inte behöver oroa sig över att bli utförsäkrade eller hemlösa. Och där de som inte mår bra ändå ses efter och tas om hand av den lilla flocken. Där de som älskar att jobba gör det av nyfikenhet och glädje istället för att prestera och för att Bli Någon i andras ögon, och som, när de inte får det eftertraktade jobbet, eller den högre lönen, eller ror i land det viktiga affärsavtalet säckar ihop för att de ”misslyckades”. Ett samhälle där framgång inte mäts i pengar och prylar utan i hur bra ens relationer fungerar, och hur bra man är på att hjälpa varandra och därför inte behöver tröst-shoppa eller resa jorden runt efter Lyckan, som dålig självmedicinering pga av ensamhets- och meningslöshetskänslor. En samhällsgemenskap där det inte spelar någon roll hur mycket manliga eller kvinnliga egenskaper du har i din manliga eller kvinnliga eller däremellanskapade kropp – det står dig fritt att välja hur du vill använda din tid eller vem du vill relatera till, för du vet att det finns andra i flocken och att alla hjälps åt med att ta hand om varandra, på det sätt som stämmer med var och ens inre egenskaper och intressen över tid. Oavsett om man är man, kvinna eller annat. Man gör det man är intresserad av och bra på. Någon älskar att vårda, någon älskar att uppfinna, någon älskar att lyssna, någon att berätta, någon att forska, någon att odla, någon att laga. Och när det fattas en pusselbit, så kan man höra sig för hos gården eller byn intill, och så hjälps man åt igen. För det är vad varje barn får lära sig är det Högsta: att lyssna på varandra och bistå varandra med hjälp. Inte alltid, och aldrig helt mot ens vilja, men ofta, för man får lära sig vikten av empati. Och man måste inte göra samma saker hela livet, utan ens egenskaper tas till vara när de blommar upp beroende på var i livet du befinner dig.

Ett samhälle där den viktigaste principen av alla är: ”Vi behöver varandra, vi behöver ta hand om varandra och Jorden för att må bra, och alla gör så gott de kan, när de kan”.

Amen, haha 😀