Alltid mer än man tror

Idag körde jag Munin mot Musö för lite båtfix, inför att hon ska riggas med nya masten. Lite båtfix. Trodde jag. 

  
Att packa upp nya 6,5metersmasten ur plasten och olja den lite snabbt blev tvåtimmarsslipning istället då masten visade sig vara 16-kantig, typ. Snyggt hyvlad. Men inte slipad. 

  
Och inte fanns slipmaskin, inte. För hand fick det bli. Pustpust. Armarna känns som bly nu… 

Byta trasiga vattenpumpen i Perlan tog också längre tid än jag trodde. Inte för att något krånglade, nej inte alls. Det är bara det att jag är disträ och måste hoppa i och ur båten 39 gånger för att jag glömmer något. 

   
 Lite kul att jag nu vet hur fort båten blir rejält vattenfylld. Det räcker uppenbarligen med en natts störtregnande för att vattnet ska skvalpa över durkarna. 

Och lite kul att veta hur fort pumpen klarar av att tömma båten igen: 7 minuter, snabbt! Tur det, den var dyr som skam. 

Nåväl. Jag har fått arbeta med kroppen några timmar och faktiskt så får hjärnan paus då på något sätt. Det är skönt att greja, ensam och i sin egen takt. Även om det går så mycket långsammare än jag önskar. 

Troligen är det helt rätt.