Så kom då äntligen en stilla och solig torsdag. Jag hade väntat på detta, ville få upp masten någon gång. Onsdagen hade jag varit i Uddevalla för en visit hos RiggOlle som gjorde tre nya snygga stag åt mig, samt bjöd på en hel massa intressanta samtal. RiggOlle kan allt som har med vajer och stag att göra, han har varit i yrket i evigheters evighet. Nuförtiden ägnar han sig mest åt scenjobb, men oj vad han visste mycket om båtriggning… Man grips av en särskilt högtidlig vördnad när man möter en hantverksmästare…. Vilken kunskapsbank!
Planen var att få upp masten under torsdagen, efter att först eventuellt ha seglat med en betalande kund i Perlan på förmiddagen.
Det var för många planer.
Hjärnan har nu tagit time-out ordentligt. Jag kan inte planera längre. Inte tänka. Jag hade tänkt handla lite på Torp när jag ändå åkte till Uddevalla; saker som stod på min båt-lista, men när stagen var klara flydde jag hem, raka spåret. Det är så otroligt märkligt, den där känslan av panik som kommer sig av att hjärnan tycks sluta fungera. Sinnena sviktar liksom, och att köra bil, som jag alltid älskat och haft lätt för, är en plåga. Det känns som om min tidsuppfattning förvrids; att blicka ner på instrumentpanelen, som borde ta en bråkdels sekund, tar evigheter, och det blir nästan som om jag ”försvunnit” den stunden jag inte haft blicken stadigt på vägen. Som om allt svajar i flera minuter. Fast det gör det ju inte, det bara känns så.
Sen kommer jag hem, går ut i skogen med Tess för att tanka kraft, men i onsdags hjälpte det inte alls. Allt var avstängt. Jag rör mig, talar, och ser antagligen rätt ok ut, men det är autopiloten som är igång. Så fort jag ställs inför en tankenöt, ett beslut, ett val – då finns det liksom inget att fästa tanketrådarna på.
Torsdagen kom, Richard gjorde kindbackar och fixade tappen på masten och sedan var det kväll och vi åt högtidlig middag med två födelsedagsbarn.
Fredagen kom regnet och Birger for tillbaka till östkusten.
Jag fick ge upp och ladda inför nästa väderlucka.
Masten kapades 50cm. Så här blir resultatet när en instrumentbyggare kapar.
Noga ska det vara.
Pricken i fjärran är Inge, Birgers båt.
Kindbackar med alternativt utseende.
Att splitsa var lagom hjärngymnastik. Dessa tampar ska spänna stagen sedan.
Lämna ett svar