Jag har haft skrivkramp ett tag igen. Social kramp, ut-ur-garderoben-kramp och offentlighetskramp. Min svans är alltid där bak, hur jag än vrider mig. Kan glömma bort den stundtals, men förr eller senare piskar den mig alltid i ansiktet igen för att påminna mig. Jag är rädd, mitt i all förnöjsamhet.
Folk tittar förbi ibland, tittar in i stugan. Ofta uttrycker de beundran, entusiasm. Och ofta får jag höra att jag inspirerar, att jag är modig. Jag känner inte igen mig. På riktigt. Kanske är det ett av bevisen på autism. Ingen aning. Hursomhelst känner jag mig mestadels väldigt, väldigt rädd, innerst inne. Obekväm, osäker. Ju mer uttröttad jag är, desto mer rädd är jag. Numera vet jag att det är så här det är, helt enkelt. Det gäller bara att fortsätta finna balansen. Det gör man genom att öva. Göra för lite, göra för mycket. Jag erfar när det tippar över, finner min väg framåt. När jag är tillräckligt utvilad så får jag kontakt med känslorna innerst inne. Då känner jag hopp, glädje, förväntan, skaparlust, arbetslust. Till och med en slags tillfredsställelse i förhållande till det jag åstadkommit. Men mod? Nä, aldrig.
Kanske uppfattas det som mod när man agerar fast man är rädd? När omständigheterna tvingar en till handling, fast man är skräckslagen?
Det har nu gått mer än ett år sedan jag flyttade in. Jag trivs mycket bra i min lilla stuga. Det är löjligt mysigt och galet skönt att inte ha ekonomisk panik, även om jag får erkänna att jag inte har kommit så långt att jag kan börja spara till en buffert ännu. Men det kommer bli av, med tiden. Jag litar på livet. Det enda som ännu inte är ordnat är ställplats, men det är nog på väg att finna sin lösning, så jag börjar också slappna av i den frågan.
Markfrågan är en ömtålig fråga som väcker mycket känslor hos nästan alla jag pratar med. Inga övergripande rikslösningar är i sikte för oss med tinyhouse på hjul, det finns inga riktlinjer, kommunerna förhåller sig olika i frågan, och har man otur hittar man ingen plats och tvingas söka sig ”under radarn”. Där jag bor är det rätt svårt att hitta en plats för här är det extremt attraktivt att bygga och bo. Varje marksnutt värderas utifrån rådande marknadsvärde, såklart. Det blir ju så. Och här kommer jag och ber om att få stå på någons mark för en symbolisk summa. Det väcker känslor. Vissa blir arga. Säger: tänk om alla skulle göra som du. Ja, det har jag tänkt på. Det skulle såklart inte fungera om alla gjorde som jag. Såvitt jag vet är vi dock inte så galet många som vill bo på det här viset. Problemet tycks däremot vara det omvända. De allra flesta gör som marknaden dikterar: säljer till högsta möjliga pris, tar ut högsta möjliga hyra av sommargästerna. Villor, stugor, gårdar och stora mängder skog och mark köps upp av köpstarka människor som i bästa fall endast ska ha det som några veckors sommarförströelse och i värsta fall för framtida exploatering. Kommunens gynnsammaste lägen, hus eller mark, är folktomma större delen av året. Förut handlade det mest om strandnära fastigheter, men numera ryker också rejäla och fina ställen inåt land. Var ska då de köpsvaga kommuninvånarna ta vägen? Var tar den levande landsbygden vägen? Var tar de händiga, arbetsamma och byggdelojala ungdomarna vägen? Var ska de bo?
Jag känner flera unga människor, handlingskraftiga, arbetssamma, lojala med sin hembygd. De har inte råd att köpa mark och bygga hus. De sliter sitt hår medan de skummar nätet efter köpobjekt och undrar när det ska bli deras tur. Priserna fortsätter stiga. Om de har tur, om har släkt eller kontakter som har vett att värdera en levande landsbygd före klirr i kassan så kanske de får rabatt på köp av tomt. Men sedan väntar bygget av hus. Nyproduktion är så omgärdat av krav och avgifter och kostnader så man slipper inte ifrån en flermiljonersbudget. Inte alla kan få lånelöfte med de kalkyler som styr. Dessa unga undrar om de därmed blir så illa tvungna att plugga, trots att de kanske har vare sig fallenhet eller lust. För så lyder dagens mantra: ”plugga så du får ett välbetalt arbete”. Många gör just det och hoppas få de där välbetalda jobben (medan alltfler erfar att högre utbildning inte automatiskt ger jobb för det är långt fler sökanden än arbetstillfällen). De hoppas få råd att köpa hus/bostadsrätt/tomt, sedan, om några år. Fastän de helst av allt bara vill vara kvar i bygden, nära sin släkt, jobba deltid inom vård, omsorg, hantverk och ta hand om sina familjemedlemmar. Just de där kraftfulla, varmhjärtade, praktiska människorna som samhället är så förtvivlat beroende av. Hur skulle det gå om de försvann? De där som jobbar med sina händer, de där som nöjer sig. De där som värdesätter familjeband högre än pengar och karriär. Var ska de, som är samhällets stöttepelare, ha råd att sätta bo?
Vad är en levande landsbyggd värd?
Nä, nu gled jag bort från ämnet igen. Så himla typiskt mig. Men sådana här frågor upprör mig mer än att jag själv inte hittat mark i ett nafs.
Det är inte modigt, det liv jag väljer att leva. Jag har inga alternativ. Efter utmattningen och diagnosen är det som det är, och jag skattar mig lycklig. Min ork ligger, med viss variation, ganska stadigt på ca 50% av normal arbetstid. Orken följer inga klockslag, avtal, regler eller scheman. Det innebär att om jag arbetar aktivt ca halvtid, säg 2-3 dagar i veckan, så är jag i stort sett utslagen övrig tid. Orkar inte vara social, orkar inte planera för imorgon, och värst av allt, kroppen stänger ner kontakten med mina innersta känslor. Ju mer jag anstränger mig att vara utåtriktad, på hugget och samarbetsvillig med andra människor desto tröttare/mer avstängd blir jag. Trots att jag njuter av att vara utåtriktad och social. Det är inget jag väljer, det är en omständighet som jag förbannat, hatat, flytt ifrån och förminskat genom åren som gått. Numera accepterar jag situationen. Det är som det är. Kanske förändras det med tiden, när jag slutligen landar på min fasta plats i livet, men just nu får jag bara acceptera det. Den här kroppen har inga extra batterier kvar.
Och nej, jag ser det inte som att jag är handikappad, trots diagnosen. Jag ser det som att samhällsordningen är handikappad, eftersom den här typen av känslighet inte längre får plats i samhällssystemet. När den egentligen borde vara vägledande för hur vi skulle kunna skapa ett riktigt bra samhälle.
Jag är stolt över den här känsligheten som gör att jag är beroende av andra människors välvilja och hjälp. För är vi inte alla det, när allt kommer omkring? Beroende av varandra, jo. Det är inget dåligt. Allas existens bidrar till andra på så många sätt. Men inte alltid på ett sätt som går att räkna om i pengar. Det är väl precis där som skon klämmer åt som värst . Där som det blir så fel hela tiden, när man mäter lycka och framgång i pengar och saker och antal sommarpalats…
Greta Thunberg uttryckte det på pricken, i dokumentären ”Lyssna inte på mig!”:
”I am very emotional, I am very small and I am very, yeah weak, in a way. That is something I am very proud of. Because if you are able to live in this society without feeling bad, without becoming depressed or something, then… If you feel bad today… so many people are so sad and so depressed…but that is a good thing because that means they still have empathy. That they don’t want to live in this world that has lost empathy… Yeah so many people come up to me saying there is something wrong with them because they are feeling like shit, but I think it is the opposite, it’s the rest – who can maintain living in this society where we only care about prestige, and these shallow things that don’t matter – like being the best and so on – those are the people who are not normal.”
Lämna ett svar