Vem är jag? Vem borde jag vara? Vem har jag varit hittills? Vem skulle jag kunna vara? Vem vill jag vara? Vad tror jag andra vill att jag ska vara (för dem)? Vem vill jag vara för andra? Vem vill jag bli?
Vad är mitt sanna jag? Mitt riktiga jag? Mitt innersta jag?
Alla dessa frågor jag har ställt mig. Alla dessa olika ”jag” jag har prövat.
Jag har inte hittat det slutgiltiga svaret. Jag har dessutom slutat leta.
För så fort jag tror mig ha hittat ett svar, så ändrar sanningen skepnad. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att ”jag” är en illusion, en idé som vi kanske endast behöver för att navigera genom den tredimensionella verkligheten, men det finns egentligen inget fast och avgränsat ”jag”. Det kan rimligen inte vara på något annat sätt.
”Jag” är föränderlig. ”Jag” anpassar sig till nuet, formas av mina föreställningar om då och sen. ”Jag” uppstår i mötet med andra och ändrar sig genast när mötet är förbi. ”Jag” kan upplösas i ”vi”, ”oss”, ”det”, ”inget” och ”allt”.
Det beror bara på fokus.
Hela livet har jag inte vetat. Hela livet har jag varit i: kroppens lilla anspänning. Som ett ständigt surr. Den där inre nästan omärkbara spänningen som uppstår när ”jaget” försöker förhålla sig till det den uppfattar som ”allt utanför”. Före mobilernas och den lätta flyktens tid minns jag att jag kände det tydligt, fast då visste jag inte vad det var. Det var som lättast att registrera den där omedvetna anspänningen när jag stod i någon kö, i väntan på bussen eller i något väntrum. Utan att kunna fly in i skärmaktiviteter eller samtal med någon. Hur sitter jag, hur står jag, var har jag händerna? Hur ser jag ut, vad ser de andra? Hur uppfattas jag? Hur ska man bete sig?
Hela livet, den där spända lilla mikromuskelframåtlutande rörelsen. Denna tysta inre fråga ”är jag tillräckligt ok?”… Ständigt påslagen, ja till och med när jag i ensamhet försökte ”bara vara mig själv”, inför mig själv. Som om jag övade.
”Jag” – som en avskärmad liten entitet. Som behövde formas, skapas, uttryckas i varje liten sekund. Som irrade i panik när omvärlden inte erbjöd ett eko. Som därmed undvek allt vad verklig tomhet, total avskildhet och stum tystnad innebar. Stackars lilla ”jag”. Denna avskilda ensamhetsinbillning… och allt bekräftelsebehov det medförde.
Och nu då? Kanske har jag upptäckt den hemliga dörren. Nu börjar jag glimtvis upptäcka att jag kan röra mig i livet utan att behöva vara jag. När jag vill. När jag har det som fokus. När jag minns att jag kan. Jag kan skifta mellan att vara jag eller vara du eller vara ett med allt eller vara det. Det är fortfarande enklast att vara ”jag”, men det är mer intressant att vara i den eller i det eller i allt.
Att förflytta mig till hundens nos när den uppfattar ett färskt rådjursspår. Att glida in i en medmänniskas känsla av smärta eller förlust eller glädje och vara den, smaka den. Att sitta i väntrummet och verkligen endast ta in de andra omkring mig, utan att lyssna till mitt eget tankesurr. Att låta kroppen kliva in i ett träd, förnimma hur det är. Att ställa sig bredvid tankefloden och känslokaskaderna som strömmar genom min egen kropp, ständigt, utan att upphöra för en sekund. Betrakta det som pågår. Vara fri.
Jag är nybörjare. Jag behärskar inte det här. Ibland försöker jag utan att få det att fungera. Antagligen försöker ”jag” för mycket. För när det funkar är det ingen prestation, ingen ansträngning. Bara ett lätt skifte av fokus, som en fjärils viskning. Men jag vet nu hur det känns när man är fri från ”jag”.
Det är otroligt vilsamt. Och spännande och hoppfullt.
Och det tar bara en mikrosekund att skifta.
Lämna ett svar