Atypisk autist javisst

Under det senaste halvåret har jag inte skrivit så ofta. Det beror inte alls på att jag inte haft något att säga, tvärtom. Utan på att jag haft hur mycket som helst att säga. Jag har dock varit extremt osäker på om allt det jag ville skriva om skulle platsa här i bloggen – som ju inte var tänkt vara lika jättenavelskådarprivat som min förra blogg: Kims liv.  Min nya blogg här skulle ju spegla en mer utåt- och framåtblickande Kim. Därför skapade jag min hemsida de Bruin travelplanning: en manifestation eller en besvärjelse över mitt nya fria liv, livet på andra sidan utmattningssyndromet. Livet då allt äntligen skulle falla på plats, livet då jag skulle se till att jag befann mig i mitt rätta element. På havet, i naturen, som frilansande skribent, fotograf och naturupplevelsecoach med mera. Planen var perfekt i minsta detalj.

Jag behövde bara bli lite mer energifylld först. Lite mindre utmattad. Det fungerade ju rätt bra faktiskt. Jag tror garanterat jag kan räkna mig till en av landets mest duktiga utmattningssyndromspatienter. Så himla hängiven, noggrann och målmedveten i minsta detalj. Jag gick verkligen in för det. Och jag blev piggare! Det svängde åt rätt håll redan förra våren, energin kickade igång och jag kunde plötsligt göra saker jag inte kunnat på nästan två år. Jag såg fram emot en rolig sommar med turister i båten, lite lagom, på skoj, på försök, utan inre press – det skulle bli så bra.

Men luften gick ur mig redan före juni och jag tvingades erkänna att utmattningen nog ännu bestämde takten. Att börja tjäna pengar på egen verksamhet till hösten verkade inte längre möjligt. Men att återvända till mitt jobb som lärare skulle endast funka med rejäla anpassningar, vilket inte visade sig bli en enkel match. Jag begärde därför och fick tjänstledigt för att kunna fokusera på att skapa en alternativ framtid istället för att behöva slåss för mina rättigheter till arbetsanpassningar. Jag hade tur med mina kontakter på försäkringskassan och arbetsförmedlingen. En rehabiliteringsplan upprättades och jag kunde börja arbetsträna på Catxalot, vilket gladde mig otroligt, bättre ställe att arbetsträna kan man inte få!

Under vintern fortsatte jag bygga upp mig. Vilade lagom mycket, rörde på mig med ytterst långsam upptrappningsgrad, mathållningen var helt otroligt sunt (= inget vetemjöl, inget socker), och svalde en hel uppsjö av kosttillskott. Mindfulnesskurser, yogakurser, meditation, andas med hjärtat, accepterade min oförmåga, och blablabla. Och fokus på en ny framtid.

Skam den som ger sig, heter det ju. Positiv målbild ska man ha!

Energin kickade igång igen, i samma veva som jag kom igång med arbetsträningen. Nu kände jag att jag var på G! Jag hade bara goda krafter runt mig; kloka, stabila, erfarna och kreativa människor som lät mig avgöra takten och ändå såg mina styrkor. Det var som balsam för hela min varelse. Ändå kom det en dipp igen, jag brakade tillbaks i abnorm trötthet, smärtskov och total oförmåga. Trots att jag gjorde allt ”rätt”.

Skillnaden jämfört med förra våren är att jag nu vet varför.

Jag har atypisk autism*. Kortfattat förklarat innebär detta att min hjärna använder mycket mer energi än en genomsnittlig person för att tolka och bearbeta sinnesintryck och sociala situationer. Det är därför jag behöver så mycket återhämtningstid efter möten, resor, en dagstur med båten, fikastunder, veckohandling, fester, eller som nu när jag arbetstränar. Jag är som en iPhone Multiplusdeluxe Special Edition, som råkade bli utrustat med ett Nokiabatteri. Vilket dessvärre numera är tömt och svårladdat. Jag fungerar jättebra, men bara korta stunder i taget.

I hela mitt liv har jag försökt hålla samma takt som min omgivning, för jag visste inte annat.

Jag har alltid anat att något inte stämmer. Jag har pratat om det med mina närmaste. Något är snett, har jag sagt, jag har liksom en sned grundbult i djupet av mitt jag. Men ingen har kunnat bekräfta min känsla. Jag har varit för normal. Så förståndig. Så trevlig. Så begåvad. Så kapabel. Både min omgivning och jag själv har hela tiden tänkt att jag bara behöver skärpa mig lite, inte ta allt så allvarligt, inte känna efter så mycket jämnt. Inte leta efter vad som är fel, utan satsa på det som funkar. Bita ihop, komma igen. Leta efter nya möjligheter, nya vägar.

Ett tag trodde jag att jag hittat spåret. Tiden jag studerade till lärare var ljuvlig, givande, meningsfull och rolig. Att sedan få börja jobba med det jag brann för fyllde mig med förvissning. Jag hade hamnat rätt. Jag var bra på det jag gjorde. Jag trodde min totala trötthet hemma berodde på en vacklande relation. På jobbet fungerade jag, på topp, kändes det som. Att jag befann mig på ett sluttande energiplan även där tillskrev jag den kaotiska och destruktiva arbetsmiljön. Inte en sekund trodde jag tröttheten var min alldeles egen. Att kollegorna bytte jobb eller hukade sig under tjocka mentala skinn för att klara den dåliga arbetssituationen fick mig inte att se mina egna varningsklockor. Jag var en klassisk eldsjäl, till och med när jag blev sjukskriven på halvtid. Tills jag blev sjukskriven på heltid. Först då slocknade jag.

Sedan dess har jag fått ligga på laddning.

Atypisk autism alltså. Jobbigt ord! Man tänker på autister! Rain man! Såna där konstiga typer som är jättebra på något nischat men totala katastrofer på det sociala området.

Ordet autism väcker associationer, som sällan stämmer överens med verkligheten. Men min autism märks knappt. Den är varken pinsamt utstickande eller kittlande speciell. Den påverkar endast mig, under ytan. Och resultatet är att jag kanske är en pytteliten smula konstig, jobbig eller märklig ibland. Lite ivrig kanske, lite too much? Eller kanske lite ointresserad, tråkig, sval, nonchalant, frånvarande? Tillräckligt för någon att lägga märke till en slags egensinnig personlighet, men inte tillräckligt för att någon ska vända sig om efter mig på gatan…? Jag vet faktiskt inte alls hur jag har uppfattats av min omgivning. Jag vet bara hur det har känts från insidan. Som ett maraton för tvåfotingar, och jag har protes. Utan att veta om det.

Min autism är atypisk. Vilket i det här fallet betyder att mina problem inte är tillräckliga för att få en ”ren” autismdiagnos, men ändå tillräckliga för att orsaka mig rejäla problem i livet. I mitt fall i form av ständigt återkommande trötthet, relationsgnissel, svårt att få vänner, svårt att komma igång på egen hand, svårt att avsluta något när jag väl är igång. En intelligent, verbal, känslig, kontrollbenägen trygghetskramare, lagd åt det depressiva hållet. I behov av struktur och meningsfulla sammanhang.

Jag fick diagnosen i mars. Det har legat och gnagt i mig sedan dess. Kan de verkligen ha rätt, de där som gjorde utredningen? Tänk om jag lurat dem, med mina verbala förmågor? Ska jag acceptera diagnosen eller inte? Berätta för omvärlden eller inte? Vad händer om jag berättar? Kommer jag bli behandlad som en idiot? Utskrattad och hånad, eller bekräftad och sedd? Hur vill jag ha det själv?

Nu har det gnagt färdigt. Processen har varit smärtsam och renande. Jag har pratat med mina närmaste. Minnen från förr flyter upp och vecklar ut sig i nytt ljus. Mycket som klarnar. Nu vet jag att det stämmer. Ja, jag vill kunna sträcka på mig, precis som den jag är. Och nu vet jag äntligen vem jag är. Jag är fullkomligt ofullkomlig, och kan aldrig bli som genomsnittspersonen. Så skönt! Nu kan ”skärp dig”, ”skuld” och ”skam” dra dit pepparn växer. Nu kan jag slappna av.

Öppna garderobsdörren och vädra ut.

Vad framtiden har att bjuda på får vi se.

*Man har helt nyligen bytt diagnossystem. Jag kan lugnt säga, efter X antal timmar surfandes efter information, att det ännu tycks råda stor förvirring. För enkelhetens skull förklarar jag det såhär att allt faller numera under paraplybegreppet ASD (Autism spectrum disorder). Sedan beskriver man i utlåtandet vari problemen består. Så det kan skilja sig åt något hiskeligt i problematik hos olika personer, ingen är den andra lik. På flera håll fortsätter man använda ”gamla” begrepp såsom Aspergers, autismtillstånd, Tourettes syndrom osv. men på sikt kommer dessa helt försvinna. ”Min” diagnos finns alltså inte längre. Men för enkelhetens skull kallade de det ändå så. Vilket knappast betyder att jag känner igen mig i andra med samma diagnos.