Bli människa

06:01

”Jag vill inte mer”, sa mamma och jag vaknar tvärt i blygråa gryningen. Genom vänster sida sitter nu svärdet, rostigt bergfast genom hjärta och skuldra, sänder sina pulserande smärtstrålar upp mot örat och ner mot ryggslutet. Obehaget sköljer genom systemet och inga andningsövningar hjälper. Min mamma. Min mamma… vill inte längre? Jo, så är det nog. Hon lider, hon vill slippa kämpa nu. Är det så? Tänk om hon dött…? Arvspräglingen kanske har börjat verka. Mormor blev 80, mormorsmor 82. Nyvaket med bultande hjärta kan jag med alla mina sinnen ana mammas 78-åriga kropp, hennes hud och hår och den magra ryggen och när upprörda tankeströmmen viker åt sidan för ett ögonblick blir förnimmelsen helt verklig. Nu kommer tårarna. Snart finns hon inte mer. Inte pappa heller. De är båda gamla nu, och snart är de borta.

Barndomens skrämmande nattmörkertimmar är här igen, paniken slår ut i full blom – jag klarar mig inte utan min mamma och pappa! Hur ska jag kunna klara mig utan dem? Det är en obeveklig känsla för den trycker ner min näsa i kalla fakta: jag jobbar inte, jag har ingen aning om hur man driver ett företag, jag har inga inkomster och jag har framgångsrikt krånglat mig ut ur de ynkliga resterna av det så kallade trygghetssystemet som samhället erbjuder. För jag var våghalsig nog att säga – jag behöver inte en trygghet som gör mig till ett krälande offer. I teorin är det rimligt och logiskt och jag har alla chanser att reda ut det hela. Men känslomässigt råder i detta nu total panik. Hur ska jag klara mig? Hur i hela friden ska jag någonsin kunna klara mig?

Den frågan har skvalpat runt i mitt system sedan jag var mycket liten. Gjort mig till en liten räddhågsen blyghare, en feg liten morsgris. Jag vågade inte sova hos kompisar, inte åka på skolresor, inte flytta hemifrån. Livet var alldeles för farligt och jag för hudlös. Jag har stannat nära mina föräldrar hela livet, trots att jag i åratal ägnat massor energi åt att vara innerligt frustrerad och trött på dem och deras livsval. 

Nu är de gamla, jag orkar inte döma vare sig dem eller mig själv längre. De gjorde så gott de kunde liksom jag gör så gott jag kan, så enkelt är det ju när allt kommer kring. Så jag njuter av deras sällskap och tack vare att jag hoppat av ekorrhjulet så orkar jag det. Orkar vara med dem några timmar i veckan var, i snitt. Inte som en börda, som innan, då varje telefonsignal från dem fick mig att känna irritation, stress och obehag. Vad vill de nu då… Nu orkar jag älska dem, lyssna på dem, orkar ta in både min och deras oro, nyfikenhet och glädje. Helt enkelt vara människa med dem. 

Sorgen är ibland överväldigande. Vi är så splittrade allihop. Faster bor ensam kvar i Holland, storebror med son i Tyskland, lillebror i Sunne, pappa utanför Skee, mamma i Grebbestad, mina barn i Göteborg, Uppsala, Stockholm och jag själv ömsom på ute på ön, ömsom i Grebbestad. Flocken är utspridd, och det smärtar mig. Det är inte så lätt för mig att bara ”sticka och hälsa på”, trots att jag inget hellre vill. Förflyttningar tar mycket energi, liksom själva samvaron – särskilt om det var länge sedan sist. Kommunikation kräver total närvaro. Lättast går det med människor jag är helt trygg med, vilket jag blir när jag får träffa dem ofta. Och det gör jag alltså inte.

Flashback till tiden som tonåring och ung vuxen när jag troget reste ”hem” till farmor, farfar och faster i Holland varje år. Med tåg eller flyg, inget märkvärdigt, men ofta tog det mig dagar att återhämta mig. Så otroligt utmattad av själva resandet. Och att sedan knyta an, utnyttja den utmätta tid av social samvaro man hade, det gick ju till synes bra, men jag förmådde inte riktigt vara närvarande. Känslorna bearbetades först efter resan. I ett töcken av utmattning. Men jag saknade dem och älskade dem, så det var otänkbart att inte resa dit. Så istället för att resa runt i världen som mina jämnåriga så reste jag ”hem”. 

Häromdagen såg jag ett klipp från Skavlan, om en ung, norsk artist som heter Aurora. Det var fantastiskt att se henne. Hon tycktes ha samma slags känslighet och hudlöshet inför livet som jag känner, men verkade inte ha skapat sig ett hårt skal, kanske för att hon hittat sin grej – komponerandet. Blev så glad, hon bor i mig som en gnistrande förebild nu. Hon tjänar pengar på att vara den hon är. Kunde inte låta bli att undra vem jag hade kunnat bli om jag vuxit upp med andra omständigheter. Om jag hade sett möjligheterna i att vara den jag är, istället för enbart uppleva den ständigt närvarande oförmågan. Mitt liv har hittills varit mestadels en kritisk kamp för att ”passa in”. Jag försöker verkligen byta strategi, men invanda mönster sitter djupt efter så många år. 

Den autistiska loopen visar sig i sin fulla glans: 

Att få livets nödtorft, en trygg bas, på plats är A och O. Tak över huvudet, en egen liten plats att bestämma över, de nödvändigaste behoven tillgodosedda. Sedan behöver jag tid. Tid att hinna känna, att verka, att organisera mig. Jag vet att mina gåvor borde kunna generera inkomster utan att jag ska behöva vara klocktidsslav åt en arbetsgivare på en, om än givande, socialt krävande arbetsplats. Men jag behöver tydlighet, meningsfullhet, struktur och rutiner. Hittills i livet har jag fått det genom andra; familjen, jobbet. Nu måste jag skapa det själv, men eftersom jag inte vet hur man driver eget företag, för jag har aldrig gjort det, så kan jag inte föreställa mig riktigt hur det skulle vara. Och det jag inte kan föreställa mig skrämmer mig. För det går åt massor med energi att ta reda på och lära sig nytt. Energi som jag ju behöver för att göra allt det nya …. 

Hur ska jag klara mig? Frågan är symbolisk, känslomässig, själslig. Jag kanske står vid det själsliga vuxenblivandets rand. Kanske är det här bara en fas jag missat i min tidiga utveckling. Att lära sig stå och gå på egna trygga, vuxna ben, utan stöd. Och i ett blink länkas några minnen ihop: mormors sång till mig på min 30-årsdag, ”Lad os blive mennesker” av dansken Piet Hein, och favoritsagan min mamma läste för mina barn: ”Trollet som ville bli människa” av Thomas Berger, och vidare min livslånga fascination för boken ”Rövarna i Skuleskog” av Kerstin Ekman. En röd tråd. Mitt livs strävan. Jag, liksom mamma och mormor före mig, försöker bli Människa, i alla bemärkelser. Inte bara en tänkande varelse som styrd av inre och yttre kaos, jagandes efter trygghet försöker överleva.