Nu är jag lite pepp. Det är skönt. Jag kan behöva det. Den här hösten är tung för mig på många vis. Kanske för att proppen äntligen lossnade: jag hittade en bit mark, kunde äntligen flytta mitt tinyhus och äntligen pusta ut en smula. Vad händer när man pustar ut? Jo, allt man hållit tillbaka väller fram. Så jag har inte varit så pepp, snarare tvärtom. Ledsen, vilse, tom, förvirrad. Ett mål är uppnått, jag pustar ut, men nu vill jag helst inte helt säcka ihop utan ta sikte mot nästa mål.
Det är något djupt där inne som gnetar vidare trots att jag varit opepp. Min envisa tro på att den här världen kan bli en smula bättre vägrar ge med sig. Jag kan inte bara ge upp, även om jag alldeles för ofta känner att det är just det jag vill. Slippa ifrån det här dårhuset. Det vill säga att känna det som om inget händer fastän huset brinner, som Greta sa så himla träffande. Varför vaknar inte folk? Varför fortsätter allt som vanligt? Så känns det i mig, alldeles för ofta. Jag vet inte längre hur jag ska bete mig, bemöta folk. Nä, usch, låt mig få slippa. Typ: Ajöss och tack för fisken*, nu får ni klara er själva. Mission accomplished, jag kan inte göra mer…
Men istället för att dra mig tillbaka som en bittergrinig tant i en liten enslig stuga i ensamma skogen fick jag den tokroliga idén att söka till Minimeringsmästarna, och halleluja jag blev antagen som en av tre kommundeltagare och nu ska jag under ett års tid tävla med andra deltagare i hela Sverige om titeln Årets Minimeringsmästare. Jag som verkligen avskyr all form av tävling (såvida jag inte är säker på att vinna vill säga!) för jag klarar inte av spänningen, haha, ja det blir ju en smula märkligt. Det känns hur som helst inte som en tävling. Kanske känner jag mig redan som en vinnare oavsett vad det är. Jag har ju redan skalat bort så otroligt mycket i mitt liv – av tvång och jävlaranamma och nyfikenhet – och jag upptäcker att jag mår bättre ju mer jag minimerar. Det går att nå sin #nöjdpunkt med väldigt lite, tänk om jag hade vetat det när jag var ung…
Så. Jag vill delta i Minimeringsmästarna dels för att lära mig mer, för att bidra och för att jag är nyfiken på hur andra människor tänker kring omställning och minimering. Och jag vill bli peppad. Vilket jag är idag, när jag varit på första träffen 🙂 Det är tillsammans med andra lusten kommer. Det är tillsammans vi kan ändra på saker och ting. Jag kan inte sluta dansa bara för att ”huset brinner”. Jag vill dansa vidare, mot nya visioner om nya hus…
Så peppad blev jag av träffen att jag äntligen fick tummen ur att tillverka en ny laddning deo. Jag kan avslöja att jag för några år sedan var nyfrälst på det området och drömde om att börja sälja hemgjord deo. Jag sålde ett knippe burkar faktiskt. Fixade till och med en logotype: ”Helt Enkelt”. Men Big Surprise: det är supertråkigt att tillverka deo, det var kul typ de första två gångerna. Jag blev uttråkad omgående. Grejen är dock att det går inte att få tag på billigare eller bättre deo. Det vore galenskap att inte tillverka egen deo, när man väl lärt sig hur lätt det är. Det tar tio minuter att få ihop en laddning som räcker i flera månader. Så jag bara gör det, även om jag inte har lust. Min olust inför svettlukt är större än min olust att göra deo, och att dyrköpa någon fancy, snygg, trendig, klimatsmart och påstådd effektiv deo finns inte längre på kartan, så problemet löser sig självt.
Man behöver:
- ekologiskt kokosfett
- bikarbonat
- ekologiskt potatismjöl
- ekologisk eterisk olja för doft
- småburkar ( t.ex. som man sparat sedan tidigare)
- stor kastrull för vattenbad
- liten skål
- teskedar
Värm vatten i stora kastrullen. Ställ lilla skålen däri och lägg i tre lika delar av kokosfett, bikarbonat och potatismjöl. Mängd beror såklart på förvaringsburkens storlek. Ögonmått funkar fint, och det går att prova sig fram. Ingen fara att göra fel, råvarorna kostar inte skjortan direkt :-). Själv tar jag lite mindre bikarbonat än recepten brukar ange för mina armhålor är lite känsliga. Rör ihop med tesked till en smet. Ta ur skålen ur vattenbadet när det nästan är helt flytande. Droppa i valfri mängd eteriska droppar med doft som du gillar. Jag har lavendel och rosmarin. Rör om. Häll upp i burkarna.
När massan stelnat är det bra att förvara det rumstempererat, mellan 15-23 gr. Är det varmare så blir det rinnigt. Ta en klick i varje armhålan på morgonen, men OBS inte direkt efter rakning, det svider. Vill du inte pilla med fingrarna så använd en tesked.
Fördelar: drygt, billigt, ogiftigt, inga sopor. Nackdelar: sjukt tråkigt att göra, men sjukt tillfredsställande när man gjort det. Som tandborstning liksom, fast i ett större perspektiv. Man gör något bra både för sig själv och för planeten.
När jag ändå var i farten gjorde jag handcreme också. Jag använder bivax som jag köpt av lokala biodlare. Skål i vattenbad, blanda bivax med sesamolja, rapsolja, eterisk olja. Häll i burk. Klart. Räcker en evighet och funkar perfekt för nariga händer, läppar, klåda, känslig hud och så vidare. Blir man intresserad av sådant här finns det en hel värld att upptäcka med örter, avkok, tinkturer och salvor.
Som ni redan har fattat så köper jag nästan aldrig hudvårdsprodukter längre. Inte för att det är klimatsmartstrendigt, utan för att mitt liv blev så oändligt mycket enklare utan alla burkar, flaskor, varumärken och användningsområden jag inte visste jag behövde förhålla mig till (vilken idiot hittade på analblekningscreme? Och viktigare: vilka idioter köper det..??). När jag väl upptäckte hur enkelt och billigt och bra det var att använda det som redan fanns hemma i köket, så försvann behovet att handla hudvårdsprodukter 🙂
Over and out.
Vi dansar vidare!
*Begreppet ”Ajöss och tack för fisken” kommer från boksamlingen Liftarens guide till Galaxen av Douglas Adams. Delfinerna ger upp sina försök att rädda mänskligheten, åker hem till sin planet men vill lämna ett sista meddelande till Jordens befolkning, som givetvis helt misstolkar budskapet.
”Curiously enough, the dolphins had long known of the impending demolition of Earth and had made many attempts to alert mankind to the danger. But most of their communications were misinterpreted as amusing attempts to punch footballs, or whistle for titbits, so they eventually gave up and left the Earth by their own means – shortly before the Vogons arrived. The last ever dolphin message was misinterpreted as a surprisingly sophisticated attempt to do a double backwards somersault through a hoop, whilst whistling the ‘Star-Spangled Banner’. But, in fact, the message was this “So long and thanks for all the fish”.”
Lilja
Vad roligt att du är med!
Kim de Bruin
Ska bli spännande och roligt!