Det blåser upp till storm

Känner ni det också?

Der blåser upp till storm nu.

Känner ni liksom jag, hur rädslan och oron griper tag i magen? Med all rätt, vi vet ju allihop. Vi vet ju, hur det kan bli, hur det kan gå. Var och en på sitt sätt. VET. Att om vi inte nu stämmer i bäcken, sätter ner foten, markerar vår ståndpunkt, manar till strid, förstärker barrikaden … då går det åt pipsvängen. Vi vet, alla.

Jag VET. Rädslan slår som tsunamivågor mot min inre fredsduva. Det går inte att värja sig. Det som sker i världen sipprar in i mina skrymslen via sociala medier, radion, tv, samtalen vid fikabordet, på stan. Oron sprider sina svarta tentakler överallt. Ner i mig, i min innersta oskyddade kärna.

Hur ska det gå?! Hur ska jag lyckas undkomma? Alla dessa våldtäktsmän. Alla dessa fascister, rasister, kapitalister, girigbukar, våldsverkare, alla dessa dumma medlöpare, alla dessa skrikande horder… Alla dessa idioter, alla dessa främlingar, alla dessa förskräckliga människor med skrämmande värderingar… Tänk om de vinner?

Tänk om de tar över? Tänk om de börjar begränsa min frihet? Tänk om? Tänk om?

Jag VET ju hur det kan bli. Alla vet vi. Jag bär med mig minnen från många generationer före mig. Jag VET hur det känns att vara förtryckt, förföljd, torterad, hånad, marginaliserad, kränkt, mördad. Jag minns. Medvetet eller undermedvetet. Jag har det inetsat i hela mitt system. Därför att jag minns mina tidigare liv, eller så har jag har tillgång till genetiska minnen från generationer före mig, eller så beror det på att jag är ”high-sensitive-empath”, eller så är det bara för att jag kan min världshistoria tillräckligt bra. Det spelar ingen roll hur jag vet, jag bara vet. Alla vet, på något sätt, på något plan. Det är därför vi känner rädsla. För vi minns.

Det blåser upp till storm och jag måste göra något för att stoppa stormen. Impulsen är att ställa sig upp i båten och skrika på hjälp, vifta med armarna, hoppa överbord, maniskt studera väderleksrapporten, bli paralyserad av skräck eller kämpa för mitt liv med näbbar och klor.

Tills jag minns att stormen pågår inne i mitt huvud. Jag suckar lättat och andas ut. Våren är på väg, valparna snusar i sin korg och jag lever ett fantastiskt liv. Men så kommer nästa nyhetssändning, nästa hatiska facebooktråd, nästa live-sända våldtäkt och så griper rädslovågen tag i mig igen. Vågorna kommer allt tätare, de blir allt mörkare, allt högre. Svårare och svårare att stå emot.

Jag vill stå på barrikaden och vråla ut sanningar, peka finger åt galningarna, förlöjliga dem och spotta på dem. Jag vill stänga mina gränser, låsa min dörr, undvika motstånd eller gå till attack. Jag vill stoppa huvudet i sanden, dra mig tillbaka i min filterbubbla och omge med med människor som håller med mig och bekräftar mig så jag slipper känna denna skräck. Tillsammans blir vi starka. Tillsammans odlar vi vår sanning. Tillsammans ska vi minsann visa dem. Tillsammans kan vi marschera fram på gatorna. Ja, det vill jag. Marschera för att visa vår makt. Berusa mig med gemenskapens styrka.

Tillsammans blir vi starka. Ja. Men när vi som tycker samma möter er som tänker annorlunda, vad händer då?

Det blåser upp till storm. Något skakar vår lilla glob och människor kastas upp i luften och landar på nya ställen. Flyktingströmmar, backpackers, politikerförakt, omåttlighet, armbågementalitet, krig, fult spel, kulturkrockar, förstockade strukturer i upplösning. Inget är stabilt längre, allt är gungfly. Hur ska det gå?

Jag famlar efter något att lita på. Jag famlar efter stabilitet. Men när det blåser upp till storm finns inget stabilt ombord på båten. Endast vissheten om att stormen ska bedarra så småningom, och förhoppningen att alla på däck håller huvudet kallt och sköter sina uppgifter istället för att börja rusa omkring som skrämda får.

Ingen kan styra stormen, men alla kan bidra till att båten håller balansen.

Vi blir illamående, vi blir livrädda, vi blir blir utmattade. Några dör. Vi vet inte vart stormen för oss. Men det finns inget annat att göra än att andas, hålla huvudet kallt och sköta vår uppgift.

Tillsammans är vi starka. Men inte om vi drar i krig mot våra medmänniskor på båten. Inte om vi låter rädslan styra.

Jag blickar inåt, på min skräck, jag undersöker den noga. Hur ser min skräck ut? Är den skräcken verkligen min egen, bygger den verkligen på fakta? Eller är det minnena som spökar? Varför är jag så rädd för främlingar, kvinnoförtryckare, hetsiga våldsretoriker? Det är inte så att det kryllar av dem i mitt liv. Tvärtom. Nästan alla jag mött i mitt liv har visat sig vara helt ok faktiskt. Bortsett från olika åsikter så har ingen fysiskt kränkt mig. (nåja, då räknar jag inte med tafsande gubbar i ungdomen, jag sprang ju faktiskt ifrån dem, lät mig inte tafsas på efter några felbedömningar)

Är jag rädd att för att jag inte vågar vara mitt sanna jag i mitt eget liv? Är jag rädd därför att jag inte vågar ta diskussionen i min egen vardag, med de människor jag möter i verkliga livet? Är jag rädd därför att jag inte vågar utmana mina egna fördomar? Vågar jag prata med den där ensamkommande killen från ett främmande land, på riktigt liksom? Vågar jag lyssna på kvinnan eller mannen som hatar? Utan att hata tillbaka? Vågar jag berätta för dem hur jag tänker, utan att vilja argumentera, övertyga, ha rätt? Vågar jag bryta min filterbubbla? Vågar jag dela med mig av idéer? Vågar jag ta till mig nya idéer? Det borde jag våga, för vi människor är flockdjur, och känner vi oss delaktiga och respekterade så behöver vi inte ta till ilska eller våld. Så om jag respekterar dig fullt ut som människa, fastän du har åsikter som jag inte gillar, så kanske vi kan närma oss varandra och lära oss av varandra. Om jag är tydlig med mina åsikter och gränser utan att för den skull smutskasta dig, och du gör samma, så slipper vi kränka varandra. Då kan vi leva sida vid sida.

Yttre stormar kan inte besegras med vare sig inre eller yttre strid. Däremot med lugna hjärtan, mod och handlingskraft.

Så här tänker jag idag. Det kändes skönt att skriva av sig lite.

Puss <3