Det var inte jag! eller Att ta hand om sin skit

Jag måste tyvärr avslöja att jag bryter mot lagen. Det känns väldigt pinsamt för det är en liten flik av den Stora Skammen jag känner. Ni vet, den där skammen man känner när man inte lever upp till den gängse bilden av en Käck och Bra Medborgare som minsann gör rätt för sig. Som bidrar till välfärden genom att jobba heltid, inte ligger systemet till last, inte håvar in diverse bidrag eller fabulerar sin arbetsoförmåga för att hen egentligen mest är lat och osnuten. Den skammen. Ursäkta, jag klarade inte ekorrhjulet. Jag är hemskt ledsen att jag inte är ledsen men skäms det gör jag mest nu och då. Ibland inte alls. Men pinsamt är det ändå stundtals.

Mitt hjulhus står alltså ännu kvar på platsen där den byggdes. Att hitta mark vill sig inte riktigt i den takt jag hade hoppats och tydligen suger jag på att sälja in mig och mitt boende på ställen inom närområdet där jag skulle kunna känna en viss trygghet, dvs ett ställe där jag är mer än bara lite lagom välkommen. Och trygghet är en viktig detalj för mig eftersom jag är så jäkla rättskaffens (ännu ett bra men jobbigt autistiskt drag) att jag får panik om någon tror jag gör något olagligt. Särskilt när jag gör något olagligt. Något som jag tycker borde vara lagligt för det är det enda rätta. Såsom till exempel att bygga tiny house på hjul trots att man vet att det inte finns bra regler för uppställning av sådana därför att man inte ser sig annan råd. För det var det enda rätta att göra för någon som både var utmattad, utförsäkrad, ekorrhjulsillamående och miljömedveten. Eftersom det än så länge saknas tydliga regler kring uppställning av den här typen av hus så är ju risken stor att man möjligen skulle kunna hamna i någon gråzon av möjliga regelbrott vad gäller bygglovsregler osv oavsett hur noga man än är med att inte släppa ut farligheter i avloppet eller störa och stöta sig med andra och av den anledningen har jag inte skrivit så mycket. Tveksam liksom, inför att bli alltför offentlig med mina levnadsvillkor här på bloggen. Jag vill ju inte sticka ut för mycket, det är ju så himla läskigt att bli ifrågasatt. Det värsta jag vet, dessvärre, konflikträdd som jag är. Samtidigt har jag ju gått med på att bli intervjuad av både tidningar och tv och därmed verkligen hörts och synts både här och där, så ja, jag är en paradox, jag vet. Även detta en del av diagnosen, inte autistisk utan ”Mänsklig”. För jag tror det gäller de flesta faktiskt. Man försöker göra så gott man med de utmaningar livet förser en med och man försöker följa reglerna och likt förbaskat så stämmer sällan verkligheten med ritningen. Eller tvärtom.

Men nu springer jag lite för snabbt i textflödet. Det skulle handla om att ta hand om sin skit ju.

Alltså, detta: jag gräver ibland ner innehållet från min torrtoalett i avlägsna delar av väl utvalda skogsområden och det är ytterst pinsamt. Men lärorikt också för jag blir varse både det ena och det andra om både mig själv och världen i stort!

I framtiden, när jag hittar min permanenta uppställningsplats kommer jag anlägga en toalettkompost enligt alla regler och förordningar som kan tänkas finnas, men eftersom jag ännu inte hittat den permanenta platsen har jag alltså en tunna med torrmull och ”växtnäring” att hantera varannan månad. Grannarna ska inte behöva undra över innehållet i nämnda tunna, så jag fraktar det i säckar till olika platser. Ibland till pappas utedass, ibland till en väns toalettkompost. Ibland skogen.

Jag vet egentligen inte om jag bryter mot lagen, men jag kan lova att jag känner mig vansinnigt skurkaktig när jag smyger i skogen med plastsäck och spade för att tömma innehållet i nygrävd grop som jag sedan täcker över. Jag vet att det jag gör är väldigt försvarbart på alla vis för jag gräver där ingen går, lämnar inget i skogen som inte genast förmultnar och det ser heller inte skräpigt ut för det innehåller inte ens toapapper och dessutom täcker jag över med skogens pinnar och bös. Det jag gräver ner innehåller inte heller kemikalier för jag äter inga mediciner whatsoever, äter ingen mat med tillsatser och i tunnan hamnar endast bajs och kompostströ, inget annat.

Ändå svider skammen, för tänk om någon ser mig smyga med säck och spade under granarna och undrar vad i helvete jag håller på med. De kanske tror jag begraver likdelar, eller har kört över grannens katt och gör mig av med bevisen! Därför måste jag alltid hitta en plats där helst ingen kan se mig lasta ur säcken. Det är svårt en vårdag på västkusten vill jag lova…

Men idag hittade jag ett inte så ofta trafikerat ställe där någon faktiskt hade slängt skit före mig. Ni vet ett sådan där lite halvavlägsen liten skumpig väg där mindre nogräknat folk passar på att slänga, inte bajs, utan trädgårdsavfall, krukor, säckar, påsar, plastdunkar, soppåsar, ölburkar med mera. Och se nu vilken gloria som började lysa runt mitt plötsligt så oskyldiga lilla huvud: ”Vad fan! Är folk helt från vettet? Vad är det för fel på dem; att slänga soporna rakt ut? Va?!” Jag släpade indignerat den ena äckliga säcken efter den andra fram till min bil. Plötsligt hade jag en väldigt schysst bytesaffär på gång: om jag städade platsen ren från plast så kunde inga eventuella vittnen ifrågasätta vad jag gjorde där med mina egna obskyra plastsäckar. Plötsligt hade Skammen byts ut mot Rättrådighet. Här gick jag minsann och städade sådant som jag verkligen inte var orsak till. Tänk alla gånger jag har kört förbi sådana här ställen, och tänkt ”Någon annan får ta hand om det där, det är ju inte mitt skräp! (och dessutom har jag Bråttom!)”. För det här var ju inte min skit utan Någon Annans skit! Wow liksom, läge för Instagramhjältedådsinlägg typ ”Bytte #strandstädning mot #landstädning idag! #ettskräpomdagen? nej #mångaskräpomdagen!” vilket ju garanterat måste ge många likes! 

Tills nästa pinsamma polett föll ner (och den är jobbigare!): jag är en pytteliten kugge i en stor samhällsgemenskap, och det spelar ingen roll hur Rättrådigt jag än handlar här och nu för även jag är Delaktig och Medskyldig till den flod av skräp och förstörelse som min art genererar. Det spelar ingen roll om jag försöker greenwasha mig själv och i smyg ivrigt pekar finger åt andra som inte är lika ”bra” som jag. Jag är ju delaktig – genom ett helt liv av avtrubbning, likgiltighet, trötthet. Ett liv där jag också sprang i ekorrhjulets trancetempo. Tjäna pengar, bli någon, konsumera mera! Det spelar ingen roll att jag gör annorlunda nu. Vi alla är, på olika nivåer, delaktiga och bidrar till den gigantiska flodvåg av förstörelse som drabbar planeten, enbart genom att finnas till, oftast helt utan eftertanke. Att sopsortera, byta till elbil, köpa secondhandkläder och handla ekologiskt räcker inte på långa vägar. Eller att flytta till tinyhouse. 

Just plasten som hamnar i naturen är ju så tacksamt lätt att bli upprörd över, för det är en synlig del av förstörelsen. Dessutom så skönt att få rikta Skammen mot Någon Annan, någon skurk, något företag, någon regering som inte Gör Tillräckligt åt PlastProblemet. Men det är ju vi som skapat Problemet, vårt sätt att leva, vårt eget sätt att vilja ha lite mer av si, lite mer av så. Istället för att odla vår förmåga till Nöjdhet Bortom Materiella Saker. Den livsstilen sätter sina spår. Och spåren syns nu, överallt. Makroplast och mikroplast, gift och utarmning, pandemier och utrotning, skövel, spräng och gräv överallt på klotet!

Visste du att våra dyra reningsverk visserligen jobbar bra med avskiljning av mikroplaster, men att dessa samlas i slammet som hamnar på våra åkrar? Eller i havet, när reningsverken tvingas ”brädda”, dvs släppa ut slammet i havet pga större flöden än verken mäktar med, vilket händer flera gånger per år? För folk spolar ju ner allt, det är så man gör. Men vad som är skillnaden på skit och skit, det tänker vi sällan på, utan vi spolar bara, mer och mer. Bindor, tamponger, tops, läkemedel, och mycket annat som inte hör hemma i naturen. Och tänk all skit vi stoppar i oss, som sedan kommer ut med skiten: läkemedel, tillsatser i maten, diverse preparat för att boosta kroppen…

Jag har själv gjort det; spolat ner lite av varje i toan, av lättja, av uppgivenhet, av ”orkar inte vara så jävla PK hela tiden!”. För den fanns ju bara där, den där effektiva vattenclosetten som så snabbt och lätt spolar bort allt det äckliga. Och så lite giftig toalettrengöring på det, ah, fräsch doft! Vad är problemet liksom?

Nä… Det hjälper inte mycket att just jag bor i en pytteliten stuga på hjul, en nyfrälst liten miljötant som fascineras av hur snabbt det äckliga bajset faktiskt blir fräsch och näringsrik jord som kan användas i rabatterna. Det hjälps inte att jag och en handfull entusiaster till på klotet springer runt med spadar och gräver runt våra små skithögar, komposthögar och anlägger våra permaodlingsbäddar. Vi är som små droppar i havet, det där stackars havet som snart inte orkar svälja vår skit längre. Vi alla, som kollektiv, måste fortsätta vakna upp, öppna ögonen helt vidöppna, på alla plan, och agera. Nu.

Och om jag kan bidra till en liten lätt humoristisk väckningsruskning genom att sticka ut hakan idag och härmed högtidligen blotta mina svagheter i textform, medan jag ömsom skamfylld, ömsom rättskaffens irrar omkring med min skit i skogen, så kanske jag gör lite nytta i alla fall…