Dröm:

På resa igen. Gator, trafik. Folk överallt. Står i en fullsatt spårvagn. Mitt resesällskap, väninnan, blir arg: ”Nä helvete!! Kom! Där sitter den jäveln! Jag vet vem han är! Han har grovt våldtagit och misshandlat en (ung) kvinna! Han är ett monster, han slapp fri, nu jävlar, folk måste få veta vem han är!” Hon skyndar fram mellan storstadsgråa gestalter, dit, längst bak. Jag följer, smittad av hennes rättrådiga avgrundsilska. Så många svin som sluppit undan genom årtusendena. Såklart ska han avslöjas. Folk måste få veta! Såklart! Han går ju fri! Det är ju förjävligt!

Hon ställer sig framför mannen, som sitter bredbent bland sina kompisar. Knät hoppar, tamtamtam. Slitna jeans med häng, sportjacka, lite gängligt hafsig är han, på något sätt. Kort, tunt hår, benigt ansikte med stora svarta flackande ögon. Aggressiv utstrålning. Hon skriker nu åt honom, en ström av tillmälen rinner ut hennes mun. Monster, svin, nu kan du inte slippa undan mer. Jag vet vad du gjort. Va?! Varför!?

Oron elektrifieras, hans kompisar stelnar till, beredda att försvara, folk sneglar bestört åt spektaklet. Hungrigt. Han hoppar upp, skäller tillbaka, kroppen rycker knix knix, armen höjer sig, hotar med slag. Jag står bredvid och den smittsamma upprördheten jag nyss kände rinner helt plötsligt av mig, jag ser dem båda: min arga vännina, uppfylld av avgrundsilska och driften att ge honom vad han förtjänar. Jag ser dem båda. Han, som vevar, rycker, krampaktigt försöker upprätthålla skalet av aggressivitet som nu helt tydligt har börjat rämna. Han är livrädd. Liten, bakom mattan av hot om våld. Hon lämnar honom så, och försvinner. Kvar står han, ilsket förlorad, hans ögon flackar som efter nästa hot, men möter mina. Jag ser honom, ser allt, hans våldsamhet, hans smärta, hans rädsla, hans oförmåga, hans skam. Jag ser hans bottenlösa skam och innan jag hinner stoppa mig sträcker sig min hand till hans arm, som för att trösta. Han rycker till som träffad av blixten, skriker hysteriskt åt mig: ”Sluta, din jävla fitta, är du inte klok, vad gör du!!”

Sen vacklar han baklänges, sjunker ner i sätet igen, faller åt sidan och slocknar. Han har somnat eller svimmat av och är inte kontaktbar.

Hans ena kompis rycker på axlarna när jag frågar vad jag ställt till med. ”Äh, han brukar checka ut när det blir för skarpt läge. Mycket skit i hans liv som hänt. Han klarar inte av det. Det brukar bli så här. Han repar sig.” Han ser på den sovande gestalten, lugnt.

Jag vaknar.