En ledig dag

Aaahhhhh! En ledig dag, en nästan ledig dag, jag njuter av en nästan ledig dag. En dag där min inre rytm tillåts leda mig. Ja, i alla fall nästan, för jag har faktiskt två tider att passa, två hållpunkter, två ledstänger, två små kugghjul i min lediga dag, som garanterar mig att detta kommer bli en bra dag.

Insikten/erfarenheten är nämligen den att de där små kugghjulen är ytterst viktiga, för utan dem flyter tillvaron ut som tappad honung över parketten.

Har jag inga tider att passa, inga levande människor som väntar på mig eller väntar sig något av mig, så blir jag bottenlöst långsam, förvirrad och meningslös. Utan styrsel irrar jag då runt bland inre visioner, impulser, lust och uttråkning och kommer absolut ingen vart. Förut, innan utmattningen, toppades dessutom den där oförmågan av de ständiga favoriterna skuld, skam och stress. Vilka givetvis skyndade på färden mot utmattning.

Såklart. För alla har vi lärt oss att man borde och man måste och ska. Såklart. Alltid. Annars är man en latmask, en soffliggare, en omogen slashas. Nä vet du vad, slå dank på det där viset, år efter år dessutom. När det finns så mycket att ta tag i. Att göra. Och tänk alla mina talanger! Och vilket intellekt sen! Alla de där glimrande möjligheterna som just jag fått alldeles gratis i min livsryggsäck. Skam att inte göra något av sådana gåvor! Fyskam, fyskam! Det är ju för f-n bara att ta sig i kragen.

(Så då gjorde man det halva livet. Tog sig om och om igen i en krage som egentligen inte fanns och höll stenhårt, vilket obönhörligen fick effekten att man sakta ströp sig själv till diverse depressiva tillstånd och slutligen total utmattning. Bra jobbat, duktig flicka!).

Nåväl, de dagarna är tack och lov förbi. Hurra för diagnosen, äntligen kan jag slappna av. Nu vet jag vad oförmågan, förvirringen, tröttheten och utanförskapet beror på. Dragen av autism är visserligen så dolda att omgivningen inte märker dem (om de inte står mig nära och vet vad de ska titta efter), men för mig har de inneburit kamp hela livet, särskilt med tanke på att jag inte vetat vad jag slagits med. Det är i sanning ett dolt handikapp….

Men nu kan jag slappna av och njuta av en ledig dag som denna, som innehåller de här små kugghjulen, tiderna att passa, som håller mig på banan. Tillräckligt små för att jag inte ska sjunka ner i oförmågan och inte så stora att de dränerar mig fullständigt.

För stora kugghjul däremot. Ujuj… Halvlånga eller hellånga arbetsdagar. Resor. Byte av miljö. För många tider att passa på en och samma dag. För många måsten att ta tag i på en och samma dag. Möten eller träffar med fler än två personer. Eller möten med människor som pratar väldigt fort och hoppar mellan samtalsämnena som ekorrar mellan träden. Eller människor som leker ”ytliga livsleken”; vilket kännetecknas av att de endast kan tala om yttre bevis på så kallad framgång. Ujujuj… Och om de där stora kugghjulen fyller dagarna utan ordentliga pauser. Ujujujujuj…! Då kan man snacka om att bli dränerad. Det spelar ingen roll om det är roligt eller intressant. För utmattningen dimper ner i kroppen oavsett, utan pardon. Bam! Då krävs avskild återhämtning. Ibland någon timme, oftast något dygn.

Ibland kan jag ana när det snart kommer ta stopp. För då inträder zombieläget. Det är förrädiskt. Zombieläget är så välbekant och tryggt på något vis. När man har ”fungerat” i zombieläget större delen av sitt liv och även fått sina bekräftelsekickar under det tillståndet, så är det förrädiskt enkelt att finna sig tillrätta i det igen. För allt rullar ju på så bra. Man får hyfsat med saker gjorda och slipper vara en tråkmåns och dra sig tillbaka ständigt och jämnt. Inte vill man vara en tråkmåns. Så innerligt trött på att höra fraser i stil med: ”Äh kom igen, det blir kul, var inte så negativ!”

Nu börjar jag lära mig dock. Att zombieläget inte är det läget där ”jag” fungerar. För hur kul är det att vara på tillställningar där man med intellektet förstår att det här borde kännas berikande och roligt, men man känner ingenting alls. Även om man utåt sett är aktiv, skrattar och deltar i det som händer. Och när man kommer hem så är man ett vrak, i timmar eller dagar. År ut, år in. Familjen fattar inte vad man har för problem. Man söker hjälp, får veta att man är depressiv, bipolär, hormonstinn, PMS-ig, omogen, instabil. Och man tror på det själv, för man känner sig död inombords. Nä, det har inte varit kul. 

Zombieläget är en blek kopia av den jag är egentligen. För när jag fungerar på det riktigt levande sättet är jag kreativ, glad, nyfiken och trygg. Då är jag kärleksfull, tillitsfull och snäll och vet mina gränser och vågar säga mitt hjärtas mening utan att vara i försvarsläge. Då har jag verkligen något att ge. Ett hjärtegivande, utan behov av att få något tillbaka. Vare sig bekräftelse eller trygghet. För då har jag det inom mig. 

Därför är jag motiverad nu. Motiverad att säga nej till zombieläget, även om det tillståndet utåt sett ser helt okej ut. Motiverad att undvika för många dagar med stora kugghjul i rad. Motiverad att stå upp för det jag är – alldeles fantastisk, klok och begåvad. Men med en en hjärna som är kopplad på ett lite annorlunda sätt än hos genomsnittet. 

Det har varit en resa att komma dithän att jag kan och vågar formulera mig på det här viset. Jag har velat känna mig och framstå som någon som är stabil, lyckad, i någon mån framgångsrik. Nu vågar jag se mina oförmågor för vad de är, vilket automatiskt lett till att jag äntligen kan glädjas åt mina förmågor. Däri ligger min sanna framgång. En inre framgång.

Men inget är ristat i sten, allt är föränderligt, och vem vet vad som väntar runt hörnet. Inte jag i alla fall. Det enda jag vet är att jag känner en djup tacksamhet över att få göra den här livsresan.

En bildfavorit… När allt är dött kan liv uppstå på nytt….

En annan favoritbild som bra beskriver hur jag känner mig.