Det är spännande. Svårt. Att börja om i livet, med all erfarenhet och vetskap jag har, men också med alla inrotade vanor och trosföreställningar jag har. De krockar dagligen.
Till exempel nu när jag har lanserat mitt företag. Genast kickade allt jag ”vet” om företagande igång i mitt medvetande. Vad en företagare är, hur man gör när man företagar. Hur man är företagsam. Och som ett brev på posten så drabbas jag av en obeskrivlig trötthet. Jag sov och sov och sov. Och var så himla avgrundsledsen. Varför?
Därför att det pågår ett inre krig i mitt undermedvetna. Där krockar vetskap och hjärtats röst. Erfarenhetens rädsla och barnsligt och naivt nystarts-mod.
Allt jag ”vet” att jag ”borde”, ”måste” och ”behöver” – istället för ”längtar efter”, ”känner på mig”, ”anar”. Jag är en fegis, vill så gärna få allt serverat på ett fat. Om och om igen utmanas jag. Till exempel det här med ekonomi. Jag har dragits in i spiralföreställningar kring marknadsföring, kundunderlag, skatteregler, budgetkalkyler, utfallsprognoser och ”tänk på det oförutsedda”. Ivern att göra allt ”rätt” tog tag i mig. Nu jäklar skulle här företagas. Och med ens faller kreativiteten bort. Och magkänslan och hjärteövertygelsen. Gamla sanningar pockar på min uppmärksamhet, och instinktivt klamrar jag mig fast vid dessa gamla övertygelser, för dem känner jag ju till. Jag är ju uppvuxen med dem, trygg med dem. Jag läser på allt som finns att läsa på. Jag räknar på timpris och sociala avgifter, på antal arbetstimmar som krävs för att få in tillräckligt med pengar för att leva för. Jag är jättebra på att räkna. Jag kan det här med struktur. Jag vet hur man marknadsför. Men jag drabbas av en fullständigt förlamande trötthet, och somnar, med en svartvärkande klump i bröstet.
För jag vill inte. Hjärtat vill inte. Jag tror inte på det där längre, det där sättet att ordna sitt liv. Att marknadsföra sig. Att Ta Betalt. Att placera sig på kartan, vara konkurrenstålig, fila på sitt varumärke. Jag tar gärna emot pengar, men jag tar inte gärna betalt. ”Du MÅSTE lära dig ta betalt!” lyder mantrat idag. Men jag mår som allra bäst när jag får ge det jag vill ge. De finaste och bästa sakerna jag producerat är sprungna ur Givandets glädjeenergi. Jag har gjort bra saker när jag fått betalt för det också, men inte lika skimrande. Jag är så evinnerligt trött på det nuvarande ekonomiska systemet, som tycks spotta ur sig stortjuvar medan småfolket granskas för minsta överträdelse. Det är ett sjukt system. Jag vill inte delta i det längre. men jag måste, för det är det systemet vi har. Men det är verkligen dags för ett annat sätt.
Problemet är att jag inte exakt kan förklara vad jag tror på, ännu, även om jag drömmer om hur det skulle kunna se ut. Det har att göra med en längtan att ge från hjärtat, och att tacksamt ta emot det som blir en given. Lite religiöst, fast ändå inte, för religioner har en tendens att bli fulla av regler, pekpinnar och riktlinjer.
Just nu ”arbetar” jag ganska mycket, alltså fysiskt, men utan betalning. Jag hjälper människor. Byte av tjänster men framförallt utbyte av medmänsklighet och värme. Det gör så otroligt gott i mig, och gissningsvis i dem också. Det måste vara detta som är meningen med livet, att Ge, och att Få i retur… Att ge av det man har, kunskaper, förmågor, prylar. Och att få ta emot sådant som andra vill Ge tillbaka… Inte alltid direkt, men Livet förser mig ändå med allt jag behöver. När jag insett att jag faktiskt inte behöver så värst mycket.
Istället jagar en hel samtid efter att få ihop dagens ”nödtorft”, dvs det som förr betydde tak över huvudet och mat för dagen, men som nuförtiden betyder att ha råd att ha allt det där som reklamen kablar ut att man MÅSTE unna sig. Produkter, upplevelser. Till och med andlig utveckling har blivit Big Business. Jobba hårt och köp dig sedan Tid att Slappna Av för att Känna hur du är Ett med Allt – i en kvart , en timme, eller en vecka. Via appen, på retreaten eller utomlands. Beroende vad du har råd med.
Nä, tack. Det räcker nu.
Det finns andra sätt. Tendenserna visar sig överallt. Människor vill ju ge, de donerar, skänker, bidrar på så många olika sätt, ja kanske mer än någonsin förr? Jag tror att vi i grunden är Givare, så lyckades vi bli en framgångsrik ras på Jorden. Samarbete, samvaro, inkludering och utbyte av tjänster. Men på något vis snurrade vi in oss i ett ekonomiskt system som med tiden blivit ett Monster. Det delar upp oss vinnare och förlorare, får oss att konkurrera istället för hjälpa. Jaga slantar istället för skapa. Det äter upp oss. Ett annat sätt måste vara möjligt.
Jag undersöker det hela, och återkommer när jag kan formulera mig lite tydligare. För er som undrar om jag helt har tappat besinningen: läs/lyssna gärna på Charles Eisenstein om ”pengar, gåvor och ekonomi”. Det är från hans forskning jag hämtar det mesta av det lilla mod jag har just nu.
Stefan Sundberg
Det finns ju många slags fÖreTagandE och FÖreTaGAre – tror säkert att du kommer att hitta din form. Häng i …..
/Stefan
Kim de Bruin
Tack, den peppningen från just dig gjorde gott 😀