Så var jag nere i djupet i några dagar. Mörker och oväder och naturkatastrofer pågick i mig. Smärta som svepte över mig, genom mig, oförklarligt men förklarligt. Ensamhet. Övergivenhet. Utanförskap. Självförakt. Missmod. Det gamla vanliga. Som alla känner av och till.
Det är bara det att jag inte tror på det längre. Det har mig i sitt grepp, det sveper genom min kropp med fruktansvärd kramp i hjärttrakten, ilningar, svettningar, darrande ben och hjärtklappning, ja hela paketet. Tankar som skenar, elaka inre tankar som försöker prata omkull mig. Men jag låter det hållas. Vet att det kommer att gå över om jag ger det plats att existera. För det vill ut. Det är gammal skit från förr. Från bortglömda förträngda vrår i min historia.
Det har inget med nuet att göra och jag kan fortsätta sköta vardagen om än med minskad förmåga.
Jag är inte övergiven, oälskad, värdelös och pinsam. Men jag har känt mig så som barn och även som vuxen och då, när jag kände det, eller till och med hade anledning att tro på det därför att man sa det till mig, förträngde jag smärtan för den gick inte att hantera. Så nu kräver det att få bli erkänt, det kräver sin plats. Det är ju bara att ta hand om den hysteriskt ledsna lilla kroppen i det läget. Rulla ihop sig till en boll i nattmörkret och känna hur det känns, hålla om sig själv tills det lugnar sig eller tills man somnar ifrån det, bara för att vakna en kvart senare med samma attack på gång. Kliva upp på morgonen och konstatera att det är kvar, bära med det i famnen under dagen och tillåta sig att bryta ihop igen och igen, tills det lugnar sig. Och fortsätta säga till sig själv att det inte är dagens verklighet. Aldrig tro det.
Även om det är vardagens händelser som får den känslan att kicka igång. Någon säger något, eller säger inte något. För många intryck, för trött, marginalerna borta. Någon åker, något blir inte som man tänkt sig, något slår fel. Lätt att tro att känslan som följer beror på det som just skedde. Men så är det inte.
Och plötsligt så skingras molnen och solen tittar fram. Och då ser jag igen det jag vetat hela tiden – livet är oändligt vackert och skiftningarna är en förutsättning för att kunna uppleva det.
Lämna ett svar