Inte bara några träd

I samband med att jag ändrat en del på min hemsida publicerade jag en text på startsidan, Helig källa, om en plats som är viktig för mig, och som blivit skändad på ett sätt att hjärtat närapå brast härom året. Eftersom det har känts väldigt personligt och privat av olika anledningar har jag inte velat publicera tidigare. Men var det dags att dela min upplevelse, och härmed förklara varför:

Ska först klargöra att jag inte har något emot att människor sågar ner träd i allmänhet. Det handlar om HUR det går till. Av vilken anledning och med vilken respekt. Även träd förtjänar att respekteras, dels på grund av biologiska skäl (vi behöver dem!) men även för att forskning visat att de samarbetar och kommunicerar på ett sätt de flesta människor ännu inte är medvetna om (länkar längst ner). Dessutom är de portar till uråldrig visdom vi glömt och behöver hitta tillbaka till.

Vissa träd växer i särskilda klungor och/eller på särskilda platser. Om man är det minsta känslig för det så känner man direkt att detta är en plats att komma till sans. Är man inte känslig, så kan man träna upp förmågan, ja man borde det. Utan träd är vi förlorade, träd står symbol för så många aspekter på Jorden, dessutom ser de till att vi kan andas. De är våra lungor. De bär kunskap med sig. De stunder jag varit som mest vilse och på botten har träden varit min bästa medicin; att sitta under ett träd, krama ett träd, vandra bland träd. Lugnet har återvänt, visdom och insikter har kommit. De råaste och mest gömda känslorna har vågat välla fram. Träden är bäst på att lyssna.

På ön växer en liten klunga knotiga träd. De växer runt en vattenspegel som svämmar över ibland och torkar ut ibland. Det har varit en alldeles underbar plats, omgiven av stora stenblock och klappersten, med ett perfekt läge i skydd av öns högsta topp, hemligt och magiskt. Orörd sedan tidernas begynnelse. De små trädstammarna såg unga ut vid första anblicken men när man tittade efter närmare såg man att de funnits där länge. De kan inte bli större, inte högre, inte tjockare – det blåser för hårt och för salt där de står. Ändå är själva platsen lugn. Innanför trädens krets fanns en uråldrig frid som är svår att beskriva. Det känns som ett stort pulserande hjärta.

Första gången platsen blivit skändad bröt jag ihop. Närapå en fjärdedel av träden var nedmejade, men inte omhändertagna. Det var en akt i yttersta avsaknad av respekt. Som om det bara handlade om att röja lite sly. Fler träd blev nedsågade något år senare, och sedan igen. Varje gång blev jag svartare inombords, men vad skulle jag säga? Jag bor ju inte där. Och hur flummig skulle man inte uppfatta mig med mina känsliga känslor OM jag skulle våga säga något…? Till slut infann sig trots allt ett tillfälle. Ute på promenad råkade jag få syn på mannen som sågat ner åldringarna för de stal några minuter av hans kvällssol, och han var ensam. Jag gick fram på darrande ben och med ett hjärta på väg att hoppa ur kroppen av nervositet. Och så vädjade jag till honom: snälla, snälla, gör inte så någon mer gång, mitt hjärta brister. Jag ber dig. Du som tar så fint hand om din egen trädgård, platsen däruppe är också en trädgård. En vacker plats som vi alla kan få njuta av. Om du är orolig att de ska växa för högt kan vi väl hjälpas åt att klättra upp och ta topparna? Och kan vi inte hjälpas åt och ta bort alla trädliken? Det ser ut som ett slagfält. Snälla?

Samtalet gick bra. Jag vet inte vad han tänkte men han skrattade inte åt mig, och han lyssnade faktiskt. Han har inte sågat ner fler träd. Än. Med viss bävan går jag dit ibland, livrädd för vad jag ska få syn på. Nu återstår för mig bara resten – att föreslå en dag för gemensam städning i syfte att återge platsen sin värdighet. Men jag vet inte vad som är rätt eller hur jag ska göra. Jag vet bara att jag helt plötsligt har blivit en sådan där trädkramare. Inte i protest, inte i affekt, inte politiskt. Utan för att hjärtat går sönder. Hjärtat brister när rationella individer tar fram motorsågen för att skulptera fram sin perfekta bild av semestervistelsen – utan att veta vad de gör, utan att fundera tre varv till: vilka värden finns här? Trampar jag sönder något här? Skändar jag?

Nu är det trots allt så att träd och skog kan läka sig själv fort. OM man inte har mejat ner för mycket på en gång och har sågat ner Moderträdet, som är den som vidarebefordrar kunskap till de yngre träden. Jag håller tummarna. Och går till den där speciella dungen då och då och viskar besvärjelser och gråta ”förlåt oss ty vi vet ju inte vad vi gör”. Och sneglar över axeln för att förvissa mig om att ingen ser mig…

Men jag är i alla fall modig nog att skriva om det nu!

Forskare som berättar hur träd kommunicerar:

Artikel om Suzanne Simard

Artikel om Peter Wohlleben