Har varit och handlat. Veckohandlat. I takt med drastiskt försämrad ekonomi men samtidigt ökad energinivå orkar jag planera bättre och kan nu, istället för att impulshandla 5 gånger i veckan, åka till shoppingcentret, där utbudet är lika brett som utrymmet mellan hyllorna och priserna framförallt är avsevärt lägre.
Det är bra att åka dit på förmiddagen, när det är lugnt. Jag måste skratta åt mig själv när jag skriver så, för det är oftast lugnt på Tanum shoppingcenter. Men som lugnast på förmiddagen, då ser jag kanske fem andra som handlar på coop samtidigt. Det passar mig utmärkt de dagar jag inte riktigt har ork att prata med folk.
Jag avskyr stormarknader av hela mitt hjärta. De krockar fullständigt med allt jag tror på, tycker om och längtar efter. Jag är typen som vill ha en liten lokalbutik som har allt och ingenting, där man träffar alla man känner och där personalen beställer hem det jag efterfrågar. I alla fall vill jag gärna odla bilden av mig själv som den typen. Men eftersom jag regelbundet drabbas av social oförmåga, och nu dessutom måste vända på varje krona så rimmar inte verkligheten med visionen alla gånger.
På shoppingcentret ser jag samhällets kollaps pågå i all sin skruvade fulhet. Det är platsen där sprickan mellan människans dumhet och framtida generationers överlevnadsmöjligheter blir som mest påtaglig.
Samhällets kollaps pågår. Vi är mitt i den. Vi kanske inte märker det så där in på kroppen, för de flesta av oss förknippar ordet kollaps med domedagsfilmerna vi sett. Alla springer runt och skriker, allt brakar samman och katastrofen är ett faktum. Oftast inom loppet av några dagar/veckor. Nä, så går det ju inte till. Den verkliga kollapsen pågår istället under flera generationer.
Jag ser den i hyllorna på coop. I takt med att folk blir mer och mer kvalitetsmedvetna, trenderna pekar åt ”eko” och ”hållbarhet” så har utbudet förändrats. Förpackningarna får gröna symboler, hurtfriska utrop och försäkrar att de innehåller surdeg/dinkel/fibrer/fleromättat/certifierat/rättvisemärkt/fairtrade/antiinflammatoriskt. På alla sätt ropar produkterna åt oss att de vill värna om planeten, vår hälsa, vårt välbefinnande och vår plånbok. Köp tre för priset av två! Storpack! Utbudet är enormt. Vi förleds köpa mycket mer än vi vill ha och behöver. Och vi tror vi blir lyckliga av att handla. Det blir vi också. En liten stund, sedan måste vi handla mer. Riktiga shopaholics har mänskligheten blivit.
VARFÖR är miljövänliga pappers-tops så mycket dyrare än de av miljöfarliga av plast som av någon outgrundlig anledning hamnar i hundratusentals i haven och sedan bryts ner där? Ah, just det ja… Aktievinsterna…
Så länge folk inte hinner tänka, och inte köper för att det är för dyrt, kan det inte bli billigare… Hm…. Och tydligen tillhör jag gruppen ”folk”, för i mitt badrumsskåp hittar jag den billigare sorten… Bättring nästa gång. Suck.
Min utmattning har bidragit till en hel massa insikter. Bland annat att jag klarar mig med mycket mindre än jag trodde, utan att fullständigt bryta ihop. Och jag har fått tid till att verkligen reflektera över begreppet ”hållbart”. Utslungad ur ekorrhjulet fattar jag plötsligt hur ekorrhjulet fick mig att låta mig förledas av reklamen, i precis allt. Precis som alla andra som sliter med det s.k. familje- och livspusslet. Hur ska man hinna reflektera på djupet, hålla sig informerad och välja verkligt hållbara alternativ när dagarna bara rusar på? Ingen orkar både vara månskensbonde, miljöaktivist, familjekapten och heltidskarriärist på samma gång. Så visst behöver och måste man få trösta sig, unna sig, sätta guldkant på tillvaron som belöning för att man sliter arslet av sig dagarna i ända? Och kanske också för att döva sin ångest en smula?
”Äh, vad fan, man lever bara en gång, det gäller att hinna NJUTA….”
Så var det för mig. Länge. Trots att mina föräldrar flyttade med mig till Sverige för att leva närmare naturen, odla ekologiskt och stressa ner. Jag är uppfödd med hållbarhetsidéer morgon, middag, kväll. Ändå har jag i alldeles för många år inte orkat. Av den enkla anledningen att det inte går, på egen hand. Livspusslet var för komplext. Jag gjorde det jag kunde, lite här och var. Men i slutändan unnade jag mig, liksom de allra flesta i min omgivning. Man är ju ett flockdjur trots allt. Lyxschampo, hudlotion. En snygg tröja. Fredagsmys. Ett gosedjur till barnen. Halvfabrikat. En ny mobil. En solresa. En ny bil. En kexchoklad.
Jag inser nu att jag inte behöver industrikött, mjölkindustriprodukter, kemiska rengöringsmedel, bröd, hud- och hårvårdsprodukter, socker, halvfabrikat, godis, nya kläder, flygresor osv. Jag har tid att i lugn och ro välja om jag ska ge efter för köplusten eller fundera ett varv till på vad det betyder för djuret/min hälsa/fabriksarbetaren i Långtbortistan/klimatet/jordklotet om jag köper. För köplust det har jag också så klart, och ibland skiter jag i allt och köper det jag VILL ha, oavsett om jag behöver det. Because I´m worth it. Men ju mer tid jag har haft att fundera på vad de där orden egentligen betyder, desto lättare har det blivit att välja bort det som inte är bra för mig/dig/dom/jorden i längden. Och jag börjar hitta alternativ, som ger mer och längre tillfredsställelse. Som till exempel min supersimpla hemgjorda deo som jag älskar, och Kung Markattas sesamolja som jag pimpar med valfri doft från eteriska oljor. Den funkar över hela kroppen och är den bästa och lyxigaste hudvårdsprodukt jag någonsin haft. Aldrig haft finare hy än nu, och billigast hittills.
Men vad svårt det är ändå! Jag är ju lat, och dessutom utmattad! Jag vill inte alltid tänka efter och fixa själv, jag vill kunna gå till en och samma butik och kunna köpa det som jag behöver och tror är schysst och bra både för mig och min värld. Jag lockas så förfärligt av alla de där utropen om ”hållbart” och ”eko”, men ju mer jag läser på innehållsförteckningar och funderar över hur framställningen av produkten har påverkat klotet så blir jag mer och mer illamående. Halva butiken är fylld av produkter som innehåller gift, socker och andra ämnen som ska förlänga hållbarheten, öka aptitligheten och få produkten att se ”fräsch” ut. Fylld av produkter som verkligen inte alls behövs eller är bra. Men de utger sig för att vara det.
Vi är så grundlurade! De som tillverkar produkterna bryr sig inte ett dugg om planetens eller vår hållbarhet, de bryr sig om aktievinsten. Och ekorrhjulet snurrar så fort att de allra flesta inte hinner sätta sig in i all information. Träsket är för djupt, för stort, för komplext. Vem orkar eller hinner liksom…?
Det positiva är ju att det är lugnt på shoppingcentret. Det är kanske inte bara jag som blir en smula illamående när jag handlar där. Intresset för lokalproducerade varor skjuter i höjden, det finns nu bryggerier, grönsaksbodar, gårdsbutiker, mejerier och så vidare lite varstans där jag bor. Det gör mig så glad och ger mig hopp, för det kännetecknar kollapsens framsida: det växer fram nytt i takt med att det gamla krackelerar. Om man till exempel handlar ägg från Kålstad gård så vet man att hönorna har det bra. Handlar man från Aspebergets gårdsbutik, Greby mejeri, Gröna Karin eller Anette i Säm så vet man att maten är giftfri och framtagen med respekt och kärlek till både människor och naturen. Det är den rätta vägen fram tror jag. Att det vi köper är producerat på ett sådant sätt att vi vet, med säkerhet, att det gått rätt till. För det är bara att åka dit och titta efter. Så slipper vi att kritiskt leta efter bevis på hur storföretagen lurar oss om och om igen.
Tänk den dagen då shoppingcentret blir en hållbar, medveten marknadsplats för lokalproducerat och i övrigt riktigt bra produkter. En plats där endast sådant säljs som är bra för allt levande på vårt klot – på riktigt. Utan lurendrejeri. Kanske blir det mer liv och rörelse där då?
Hoppas det hinner bli så innan jag dör <3
PS: Jag har några 30 ml-burkar hemgjord deodorant över. 50 kr styck, inkl pant. Får jag tillbaka burken köper du nästa burk för 45 kr.
Ekologiskt och schysst framställt så långt jag kan sätta mig in i 🙂
Lämna ett svar