Lågvattenmärke

Igår var en hemsk dag. Oförmågan nådde all time high. Söndagar är snickardagar (liksom tisdagar och onsdagar, för då har M tid att jobba med), och jag var så stolt över min toaletthjälteinsats dagen innan. Trodde det kunde bli en bra och rolig arbetsdag; vi skulle sätta upp liggande reglar och skruva upp skivor på en av väggarna. Men tydligen hade jag gjort av med för mycket förmåga.

Kroppen var helt slutkörd redan från start. Att föredra när jag har en sådan här dag, är att lyssna in kroppen och ta det lugnt. Men jag kan inte missa en arbetsdag, huset bygger sig inte självt. Jag balanserar på en mycket smal lina mellan envishet och dumhet här.

Kunde inte tänka, mätte fel, tänkte fel, orden kom ut fel. Kroppen var som en sengångare. Allt gjorde ont, till och med regndropparna mot huden. För givetvis började det regna trots att prognosen var uppehåll. Tillvaron skavde inte bara, den skar rakt in i mig. Ändå jobbade vi på. M hade tålamod med mig, det måste jag säga. För jag var inte till särdeles stor hjälp, tvärtom, jag kände mig som en extremt korkad snickarpraktikant.

Jag skärpte mig. Det funkar ju, hyfsat, men priset är inte kul. Kraschen senare på kvällen var ett faktum, och inatt har galopperande smärta i höfter och fötter hindrat mig från att sova. Hur länge till kan jag tänja på min förmåga, var går gränsen mellan uppbygglig envishet och nedbrytande envishet? Jag har ingen aning…

Dagar som dessa förtvivlar jag faktiskt. Känner att jag tagit mig vatten över huvudet totalt. Att förutom bygga på hjulhuset också försöka jobba för att tjäna pengar går inte ens att fantisera om. Viljan finns men förmågan räcker inte till…

Ändå gnager en envis röst inom mig. ”Fortsätt, det är rätt väg.” Jag kommer klara det här. Fast jag gråter hejdlöst vissa dagar, och kanske är det detta jag får lära mig till slut: Att man når sina mål tack vare att det får lov att vara asjobbigt mellan varven. Att man inte ger upp trots att det känns helt hopplöst.