Lycka

Att känna lycka är och har aldrig varit naturligt för mig. Jag tycks helt enkelt sakna de synapser som krävs för att kunna identifiera lyckokänslor. Men de få och korta stunder jag fått gåshud, tårar i ögonen och en varm och kletig känsla i hjärttrakten har jag tolkat som lycka, och de stunderna har varit flyktiga. I övrigt har jag varit tvungen att använda min analytiska förmåga: ”så här ter sig verkligheten, vilket betyder att jag rimligen borde känna lycka, därför säger jag att jag är lycklig, för till slut ska väl känslan infinna sig”.

De ytterst korta lyckostunderna har infunnit sig vid tillfällen såsom när jag simmat i ösregn och åska i ett litet mörkt skogstjärn, när jag galopperade barbacka bland korna utan träns och sadel iklädd endast trosor och t-shirt, när jag stod högst uppe på högsta fjälltoppen eller när jag första gången dök efter tång i iskallt hav. Eller när jag hör och ser en kvittrande fågel i skogen på oväntat nära håll, en nyfiken älg, en obstinat orädd ekorre, eller när en löjligt söt sälunge ligger kvar på skäret i solnedgången och snällt låter sig betraktas på allt närmare håll.

Vid sådana här tillfällen händer det att jag gråter av översvallande lyckokänslor. I tre sekunder ungefär, sedan är det förbi och borta igen. Men leendet hänger kvar på läpparna några minuter efteråt trots allt, så jag klagar inte! Det är de där stunderna som får livet att bubbla, och jag har påäldre dagar blivit allt bättre på att njuta av dem.

Som den uppmärksamme läsaren redan förbryllat konstaterar så inbegriper dessa exempel inga människor. Inte ens mina barn. Det har förbryllat mig med. För människor, och då speciellt mina barn, bidrar i allra högsta grad till mitt välbefinnande. Nu när jag genomgår en grundlig omvärdering av vem jag egentligen är i grunden (se tidigare inlägg) så faller allt dock på plats. Det är inte lätt för mig att registrera lycka när jag är med människor. Jag kan konstatera att jag har kul, att allt känns lugnt, att jag är nöjd eller road. Men sällan mer. När mina barn föddes var jag överväldigad av en störtflod av kärlek, ömhet, oändlig stolthet och drunknade nästan i ett hav av modersinstinkter. Men jag kände inte ”lycka”. Däremot tolkade jag kombinationen av de förra känslorna som en slags lycka, även om det inte kändes likadant som när jag simmade i åska och störtregn. Det har alltid vilat en känsla av djupt rotad reservation över de stunder som varit som finast ihop med barnen eller andra människor. Som om jag aldrig varit helt säker på min sak, som om jag missat någon viktig aspekt i upplevelsen, vilket gjort mig osäker. Kanske överdriver jag, men så här minns jag det.

Osäkerhetskänlsan – som om anslutningen varit dålig, som om uppkopplingen har laggat. Som om det saknas synapser för vissa känslor.

Nu har jag varit i Stockholm och blivit 50-årsfirad av mina barn. Jag hade önskat mig i present att slippa organisera eller leda eller besluta. Det var precis vad de gav mig under ett och ett halvt dygn, och för första gången sedan de damp ner i mitt liv klarade jag av att vila i deras starka och kloka och kärleksfulla varande. Utan att ängsligt kolla klockan, fråga efter nästa punkt på programmet eller ha åsikter om olika saker. Jag bestämde mig i förväg för att helt ge mig hän, att helt och hållet lita på dem och på tillvaron, och det var underbart, alldeles fullständigt underbart. Det kändes som om jag verkligen såg dem helt och hållet, för första gången. De stod helt i sin egen kraft, skapade av sig själva, i sin fulla prakt.

Jag fick tårar i ögonen och gåshud på armen och hela bröstkorgen var varm och pulserande och öppen av ren tacksamhet. Jag kan nog utan att förta mig dra slutsatsen att jag kände ren och skär lycka. Länge. Och minnet håller i sig ännu.

Det är aldrig för sent att lära sig 🙂

Mirja styr upp. Vi ska strax in på första uppdraget på ett ställe som heter Quezzle: att oskadliggöra ett dödligt zombievirus som hotar utrota alla på jorden – vi har en timme på oss och klarar det på 35 minuter!

Efter en välförtjänt öl så kommer Lukas som tagit paus i pluggandet inför terminens sluttentamen. Det är sommarvarmt, vilket kräver glass!

Sedan är det dags för nästa uppdrag, nu hos Room Escape: Ett bankrån; vi har en timme på oss att komma åt diamanterna. Det tror vi blir enkelt men ack nej… Trots att Lukas är med nu lyckas vi inte, för det är verkligen svåra koder och delvis tvetydiga instruktioner! Tyvärr hamnar i finkan… Hade vi haft bara fem minuter till så hade vi varit rika som troll…!

På väg till tapasrestaurangen Boqueria.

Rikard är alltid Rikard liksom. Glimten i ögat!

Mirja upptäcker att hon har kvar en av ledtrådarna från Escape Room i fickan….

Jag har just fått en fråga på facebook, från min goda granne, om jag har på mig Fjällrävenkläderna även i storstaden… Hahaha, en berättigad fråga eftersom jag ALLTID har på mig mina Fjällrävenkläder hemma! Måste genast visa upp mig i födelsedagsstorstadsstassen! Kläder efter väder ;-)….

Jag kan inte se mig mätt på Lukas, som trivs som fisken i vattnet med sitt studentliv i Uppsala.

Tre mätta i en soffa. Dags att dra till nästa bar, där vi ska träffa Rikards vänner…

En heldag och en helkväll <3!

Nästa dag. En tacksam Kim på väg hem igen…