Mardrömmen

Det tar emot att våga skriva det här inlägget. Läget är redan så polariserat. Helst vill jag dra mig undan från allt. Låta det vara. Men det är något inom som ropar. Något om att det är de som väljer att hålla tyst som är det stora problemet. Så jag försöker väl att dela med mig av det jag ser. Börjar med mardrömmen. Fler blogginlägg kommer.

Det som nu sker i olika länder runtom klotet känns väldigt otäckt. Allt fler länder rör sig mot totalitär styrning, med öppen förföljelse och förtryck av den delen av befolkningen som inte kan eller vill ta sprutan. Människor blir utpekade, delar upp sig, blir rädda för varandra, börjar hata varandra. Barn mobbas i skolor, folk förlorar sina arbeten, företag går i konkurs, isolering och utanförskap frodas och självmordsstatistiken skjuter i höjden med förskräcklig fart. Trots att vaccinerna inte tycks fungera riktigt så bra som man hoppats inför allt fler länder obligatoriska vaccinpass, eller så kallade Green Pass. Man delar upp folk och folk på mycket oklara grunder, för passen hindrar på intet sätt smittan.

Håller vi på att ge upp vår lagstadgade frihet av rädsla för ett virus som inte alls blev så dödligt som man från början var rädd för?

Kan inte låta bli att nu dela med mig av den ena av två mardrömmar jag hade i mars 2018, vilka med tanke på vad som nu utspelar sig kanske var klardrömmar. Jag drömmer mycket sällan mardrömmar, ja faktiskt sällan tydliga drömmar alls. Så de gånger jag gör det är jag extra uppmärksam. Den här drömmen var mycket levande och slutade med att jag vaknade ur min död.

Hämtat från dagboken, mars 2018:

Mardröm igen tidigt imorse. Vad är det här…?

Temat i denna drömmen är belägring. Men inte av mig själv denna gång utan av hela landet. Det som fram tills nu har varit en digital kartläggning av människors förehavanden via nätet har nu omärkbart slagit över till det många varnat för i flera år: inskränkningar i verkliga livet. Först bara småsaker, såsom att man nekas köpa vissa grejer, eller drabbas av högre försäkringskostnader om man inte följer viss praxis exempelvis inom sjukvården. Eller att påföljder för vissa brott automatiseras via algoritmer. För vissa, sedan för allt fler. Vi, folket, tvingas nu till vissa medicinska handlingar, röra oss i av myndigheter utpekade riktningar, annars ”bestraffas” eller ”korrigeras” vi via våra mobiler genom att vissa appar slutar fungera. Kontanterna har helt försvunnit, allt sköts numera via mobilen. När vi gör ”fel” fungerar inget längre som förut.

Plötsligt känns existensen extremt hotfull, och eftersom jag vet att jag har kartlagts elektroniskt via komplicerade algoritmer, så inser jag med iskall förvissning att jag nu befinner mig på någon slags röd lista i de styrandes ögon.  Jag är nu ”Enemy of the state”, i egenskap av den kritiskt tänkande person jag är född till. Ser för mitt inre allt jag någonsin postat på Fb, alla sms jag skrivit, artiklar jag delat. Inser att jag är helt körd. Så jag gör mig av med mobilen, vilket tar emot, det är svårt, dels för att livet blir krångligt utan mobil men särskilt för att jag därmed kommer ses som i det närmsta kriminell ifall någon avslöjar mig utan mobil.

”För har man inget att dölja så kan man ju vara på internet även om det ser allt du gör”….

Börjar febrilt fundera över hur jag ska få tag på mina barn, för att varna dem, för att utarbeta ett sätt att kommunicera på. Det stressar mig att behöva fundera på detta för jag inser med fasa hur mycket gammal kunskap vi människor redan hunnit tappat bort. Hur tusan kommunicerar man när man inte kan längre törs använda digital teknik? Skicka brev? Avvikande beteende! Hur är man hemlig utan att avslöja sig som hemlig? Jag chansar stort och sätter mig på ett tåg för att resa till dem, för att träffa dem personligen. Men jag är stel av skräck, det är hemskt, ifall konduktören dyker upp måste jag genast gömma mig, för jag har ju ingen elektronisk biljett. Pappersbiljetter är avskaffade.

Plötsligt saktar tåget in, stannar på en öde slätt mitt ute i ingenstans. Genom fönstret ser jag spåret som svagt svänger höger därframme. Det ligger ett hinder över tågspåret. Jag inser direkt att det är Makten. De har alltså tvingat tåget att stanna på ett avlägset ställe och nu väntar kontroll och straff för samtliga resande utan mobil. Beväpnade och maskerade kliver de på tåget, flera stycken i varje vagn. Ser mig skräckslaget om efter möjligheter att fly, och till min förvåning ser jag att nästan hälften av alla i tåget har fått samma impuls. Uppenbart var jag inte den enda utan mobil. Fönster öppnas och folk kastar sig ut i panik, de flyr som lämlar ut över slätten. Gamlingar, föräldrar med småbarn, vuxna unga män… alla sorter…

Min kropp gör som de andra, jag försöker springa med stela ben och känner iskall rädsla krama ryggmärgen. Den där rädslan en kropp känner när den vet att man kan bli skjuten vilken sekund som helst. Helt plötsligt har jag en gammal kvinna i armkrok (min mamma?), hon kan inte gå ordentligt och hon sinkar mig. För en stund överväger jag att släppa taget om henne och rädda mig själv, men stoltheten i att vara en värdig människa blir för stark. Den formligen exploderar i mig. Jag får väl dö då, om nu det är meningen. Skjut på bara, ni galningar. Min värdighet kan ni aldrig ta ifrån mig. Jag rätar på mig, rädslan är borta. Jag går sakta med den gamla kvinnan vid min sida medan folk springer i panik omkring mig. Jag tänker på mina barn. Skottet smäller. Jag vaknar med ett ryck och ett hjärta som slår väldigt hårt och snabbt.

Drömmen var mycket fysisk. Smärtan och sorgen över att inte hinna prata med mina barn. Rädslan och ilskan över att trångsynta idioter hade fått makten i vårt land. Rädda människor, som genom detaljstyrning av andra hade skapat ett elektroniskt fängelse för att kontrollera och demonisera oliktänkande. 

Hu, vilken hemsk dröm… Väldigt glad att jag vaknade.

…

Ja, som sagt, jag drömde den här drömmen 2018. Jag hoppas det inte var en sanndröm. Jag hoppas att ingen på detta klot har blivit skjuten ännu, på grund av vägran att använda ett digitalt pass. Dryga böter är reda införda i vissa länder, liksom husarrest, liksom särskilda läger och tvångsvaccinering. Det skrämmer mig. Ett sluttande plan, från vilket jag hoppas världen vaknar upp, och rätar upp.

Vill världen leva i ett elektroniskt fängelse, skapat av några få utan demokratiska metoder, ett kontrollssystem som ska ge ”trygghet”? Ska vi sluta leva för att överleva denna så kallade pandemi? Hur gör vi med baksidorna av pandemins restriktioner? Stigande ohälsa, ekonomisk konkurs, panik, utanförskap, självmord, obehandlade allvarliga sjukdomar? Vem räknar dessa offer?