Marsupilami

Jag föddes med två ben och en liten svans, men bara med en fot. Men det var ingen som upplyste mig om detta. Samtiden låtsades inte om min svans och snörde på mig en fot-atrapp från första början. Eller om jag själv gjorde det kanske, sånt är inte lätt att veta. Lösfoten snördes hur som helst fast på mitt fotlösa ben, och den doldes väl, både för mig själv och för omgivningen. Snart glömde jag att jag hade både en svans och en atrapp. Lärde mig att inte känna efter. Jag försökte göra precis som alla andra svanslösa tvåfotingar. Atrappen var ju bra på många sätt. Jag kunde knalla omkring precis som de andra och hänga med på allt. Men den skavde och satt fel, och var definitivt inte smidig och följsam. Den rentav orsakade skador. Men jag visste ju inte om att smärtan och obehaget var atrappens fel. Hade ju glömt bort att den alls existerade.

Livet bjöd på det ena långloppet efter det andra. Över stock och sten, genom flodfåror och över klippiga berg skulle jag. Och livet tycktes gå ut på att nå högt upp på bergen. Jag mätte mig mot alla andra och ville också nå högst upp, på värsta berget. Jag kunde inte begripa varför det var så tungt. Varför jag ständigt var så trött. Varför jag hela tiden halkade efter de andra. Blev omsprungen gång på gång, fastän jag tränade så hårt.

De andra fattade inte heller varför jag säckade ihop med jämna mellanrum. ”Jag måste vila!” kved jag, och möttes av oförståelse. ”Känn inte efter så in i bänken hela tiden, bara gå vidare så går det över.” sa de. Och jag lydde deras råd, för det var ju också mina egna råd. Känn inte efter, kör på bara! Det är viktigt att härda sig,  det blir man bara starkare av! Och på ett sätt var det ju sant. Jag blev himla bra på att springa, trots och tack vare atrappen. Ingen märkte något, förutom mina närmaste, som såg mig gråta av trötthet med jämna mellanrum.

Trots motgångarna envisades jag med att fortsätta anmäla mig till det ena loppet värre än det andra. Ju svårare lopp, desto mer taggad blev jag att klara av det. Till slut orkade kroppen inte mer. Atrappen hade gnagt sig ända in mot benet och kroppen klarade inte av att ignorera eller kompensera för smärtan mer. Jag föll ihop. Gav upp.

Lät alla andra springa vidare. Där låg jag och vilade mig jättelänge. Tills såren hade börjat läka och orken började återvända så smått. Jag blev sugen på att resa på mig, börja gå lite igen. Men så fort jag försökte föll jag. Begrep verkligen inte vad felet var. Fast jag började minnas. Långt tillbaka i tiden hade jag upplevt samma sak. Samma oförmåga. Hur ont det gjorde att försöka gå som alla andra, hur otroligt svårt det var i början.

Började ta hand om mig. Pyssla om mig. Ta min kropp på allvar. Förstod inte alls varför jag inte kunde ställa mig upp igen, fastän jag försökte. Letade efter hjälp, och fann den. Experterna undersökte mig, och visade mig. Titta, sa de. Det fattas en fot här. Det hänger en trasig atrapp här. Inte konstigt du haft det besvärligt. Inte konstigt att du har behövt anstränga dig så hårt för att kunna springa.

Aha! Okej. Jag fattar.

Jag har hela livet trott att jag har två ben och två fötter, som alla andra. Men så är det inte. Jag har hela livet trott att jag känner efter för mycket, och bara behöver ta mig i kragen lite till. Men så är det inte.

Jag har hela livet trott att bara jag reser på mig och försöker igen, så kommer jag kunna springa på exakt samma sätt som alla andra. Men så är det inte.

Nu ska jag förlåta mig själv. Och börja lära mig leva som fotlös. Jag ska sätta på atrappen när så krävs, men ta av den så fort den skaver det minsta. Och så ska jag börja vattna min svans, så att den växer och blir vacker och stark och går att använda i framtiden. Som marsupilami, som av en händelse var min absoluta favoritseriefigur när jag var barn.

Och det där med att nå toppen? Jag är där, nu. Det är min topp.