Munin har gått i vinteride. Under en blå presenning, i väntan på våren, i väntan på nya durkar, ny motorhuv och tofter. Så svårt att ta avsked, så avstressande att släppa taget. Nu är det bara Perlan kvar att ta upp, det får bli senare. Man släpper taget en liten bit i taget. Nämligen.
Trädens löv har också släppt taget. Men inte på de avbrutna grenar som hänger kvar i trädet efter stormbyarna. Där har löven dött av vätskebrist och hänger nu kvar som prasslande vinterviskspöken. Det som är dött kan inte släppa taget, men det kan allt som lever. För det som lever vet att det växer ut nytt liv efter den nödvändiga vintersömnen. Det som lever vet att allt är i ständig förvandling.
Jag går samma promenad runt Falkeröd varje dag. Och ser nytt varje gång. Denna till synes fula, förfallna, bortglömda lilla byggnad passerar jag. Den ser inte mycket ut för världen. Men skenet bedrar. Det är en pulserande viktig plats. En återkommande samlingspunkt för ekorrar, hundar, förskolebarn och folkhögskolestuderande. Och fotografer kan säkert också ha anledning att vallfärda hit ?
Mammas hand på besök på biblioteket. Vi lyssnade på bohuslänska boktips. Förr tyckte jag alltid det var besvärligt att vara ute med mamma offentligt av diverse olika anledningar. Inge nu längre. Jag älskar henne. Min mamma.
Jag fick låna en bok av bästa Annette Wahlgren (tacktacktack!: Real Love, kärlek utan villkor, av Greg Baer. Den var som en smäll i magen och som en mycket kärleksfull kyss på pannan. Alla borde läsa den. Jag skrev lappar att hänga på väggen, som uppmuntran och påminnelse av bokens andemening. Jag begrundar just nu det omvälvande budskapet på lappen längst ner. ”Man kan inte förändra något annat än sig själv” är ju en välkänd fras som jag håller med om. Men att därmed begrunda att jag har fel när jag tycker någon är dum mot mig… tja, den tål att mediteras över ❤️ 
Novemberpärlorna är mycket vackra.
Jag har väl sagt att jag älskar livet…? 
Lämna ett svar