Om lydnad

Ibland vaknar jag av starka budskap. Imorse vaknade jag av ord som dånade i mitt medvetande: Jag ska aldrig mer lyda i hela mitt liv. För jag kan inte längre. Det tog en stund att sortera betydelsen av dessa ord. ”Att lyda” – vad står det för egentligen, för mig?

Det tog ett bra tag för kroppen att gå ner i varv. Jag har varit så sliten av stress att jag inte kunnat tänka, än mindre känna kontakten med mina behov eller min vilja. Nu har lediga dagar fått mig slappna av på ett väldigt djupt plan. Jag somnar och vaknar när kroppen vill. Jag äter och rör mig när kroppen vill. Allt faller på plats, lägger sig till rätta. Ja, detta är Sant. Så här ska livet levas, inte på något annat sätt. Impulser vaknar, jag följer dem. Arbeten jag gör känns lätt, det flyter på bara. Jag slutar arbeta med när kroppen säger så. Jag sätter igång igen när kroppen vill. Inga blickar på klockan. Endast ljuset, vädret, kroppen styr. Och erfarenheten, och livslusten. Hungrig?: jag lagar mat. Trött?: jag vilar. Kall?: jag eldar. Däremellan allt som fantasin viskar mig i örat. Jag är utomhus när det är ljust. Inomhus när jag det mörknar. Jag hör av mig till mina närmaste regelbundet, för jag har nu både ork och lust. Jag lagar mat som räcker i flera dagar, för det blir enklare, och godare så. Jag vet hur man lever. Jag vet det nu. Nu när stressen lagt sig.

Att lyda, det har alltid stått för att göra något som i stunden inte alls känns rätt, av den enda anledningen att någon annan, något annat, säger att jag måste det annars får jag inte (mat/pengar/kärlek/tillhörighet). Att lyda betyder i sin yttersta konsekvens att stänga av kroppens signaler, för att inte riskera gå miste om det man behöver få för att överleva. ”Gör detta, annars!”.

Som till exempel att gå upp tidigt på morgonen för att vara i tid till jobbet som pågår 8-17 under alla vintermånader, trots att kroppen och årstiden envetet påminner om vitsen med att gå ner i varv och försjunka i kontemplativ vinterdvala, dvs göra minsta möjliga.

Att låta mig bli påverkad av reklam (överallt!) som impregnerar mig med budskap som får mig att tro jag behöver saker, köpa saker, åt mig själv, åt andra, som ett bevis på trygghet, kärlek, fastän man innerst inne vet att sådant inte går att köpas för pengar. Kärlek och trygghet uppstår genom närvarande umgänge och omtanke mellan människor, inget annat.

Att bli påverkad av föreställningen att ensam är bäste dräng, att man konkurrerar med alla om allt och att man måste armbåga sig fram för att duga, stå på sig för att bli respekterad, vilket landar i den yttersta konsekvensen att folk lever i singelhushåll mer än någonsin förr. Alla tycks drivna av idén att kunna bestämma själva och därmed har vi egentligen i princip glömt hur man samverkar och samarbetar med andra människor utan konkurrensbeteende.

När jag lever ensam måste jag klara mig själv; ekonomiskt, fysiskt, själsligt. Det är dyrt, i alla aspekter. Själv är inte bästa dräng, det är en jävla myt. Det var skönt att få erfarenheten, men jag har lärt mig att jag fungerar sämre i ensamhet, oavsett hur balanserad jag än är. Man är som starkast när man är i lag med andra. Särskilt om de låter en vara exakt det man är. Särskilt om man får tillgång till avskildhet i vardaglig samvaro. Då blommar man och orkar mycket mer än man orkar ensam. Jag mår bra ihop med kärleksfulla och livsbejakande människor som låter mig vara det jag är, det smittar, och jag blir sådan själv.

Samhällets nuvarande ordning kräver anpassning, konkurrens, ensamhet och alienation. För att få sin eftertraktade frihet måste man ge upp sin frihet först. Spela med i spelet. För att bli en vinnare, sedan. Men många stupar på vägen. Jag var en av dem, och nu kan jag inte längre, vill inte spela spelet längre.

För jag kan inte lyda längre. Min kropp, mitt liv är liksom livet, liksom naturen: är rytm, cykler, samklang, ömsom gemenskap, ömsom avskildhet. I den vågrörelsen är jag vid liv. Försöker jag pressa in mig i klockstyrda, repetitiva verkligheter så kvävs jag, långsamt. Vilken frihet är det ens? Alla gamla överlevnadsrädslor jag burit inom mig stiger upp till ytan nu, och dunstar bort inför denna starka insikt. Jag kan inte lyda den världen längre. 

Men var är den andra världen? Och hur tar man sig dit?