Idag tog jag med hela min djurflock till fastlandet. På Musö hade stormen skakat ner koltrastungen ur sitt bo. Fågeln, nästan flygfärdig, satt omtumlad och ynklig på stigen, pep skräckslaget efter sina föräldrar som upprört flaxade runt i buskarna omkring.
Dess chanser att överleva var minimala om jag inte tog med mig mördarkatten i land, så stackars Flisan fick utstå den vådliga färden över stormigt hav.
Tess däremot börjar bli en riktig havshund. Hon darrar inte ens längre ?…
Vi passagerare darrade inte heller, trots rejäla krängningar. Allt kändes tryggt. Måste bero på skepparens stadiga styrarm ??. Birger kan sin båt.
Båten, Inge av Musö, första båten byggd av legendariska Albert på Musö, har varit i Sjöbergs tjänst i 60 år i år. Inte dåligt! Många äventyr har hon bjudit på genom åren. Man kan läsa om några av dessa i Birgers böcker Berättelser från havet, Sjörök m.fl.
Hur det kommer sig att jag och Birger är bekanta är en hel historia i sig själv. Kanske skriver jag om det någon gång. Jag har hur som helst känt honom sedan jag var 12 år och han och hans familj ingår i flocken av närstående. Han har bidragit stort till min långsamma startsträcka mot träbåtskärleken. Som tonåring sommarjobbade jag i hans segelmakeri och han var den som såg till att jag fick segla för första gången i mitt liv. En segelsömmerska som aldrig hade seglat – det gick ju bara inte ?.
Så det kan bli. Om några dagar hissar jag förhoppningsvis hans nysydda segel i nymonterad mast. Om det kan sluta blåsa någon gång….?!
Lämna ett svar