Vaknar för andra gången i mitt nästa livsrum. Det känns konstigt. Det känns bra. Det känns smärtsamt. Det känns. Jag njuter av detta, faktiskt. Några utdrag ur dagboken:
”Fredag 08:02 Detta är alltså min absolut sista morgonrocksfrukost på Petterhagen 2c; denna fina, underbart trygga femårskokong. Har dragit fram fåtöljen, nu schabbigt gråvitnaken utan pläd, så att marssolens strålar genom smutsiga fönsterrutan tillåts värma mig. Lilla soffbordet, som även den visar upp alla sina skavanker i det avslöjande ljuset, bär upp mina raggsocksfötter och kaffekoppen, som egentligen är min temugg. Den får äran att både tillhandahålla mig te och kaffe idag, eftersom kaffemuggen redan är nerpackad. Alla vanor och rutiner jag skapat i dessa fem år på egna ben är nu nedpackade. Jag suger på de sista invanda intrycken: suset i pannan, det avlägsna brummet från ventilationen, grusknastrande däck från förskolelämningarna därute. Och så den rofyllda känslan som den här platsen förförde mig med från första gången jag satte min fot här. Det har varit en fantastisk plats att läka på.”
Jag läste in allt jag kände själv i hennes blick och kroppshållning… 🙂
”Lördag 06:34 Godmorgon. Jaha. Nu är jag alltså här. Har sovit gott, det var en ansträngande första flyttdag igår. Jag är ok, men ledsen. Alienerad. Avskärmad från människorna. Att befinna sig mellan två hem tar energi. Men Mirja kom igår med Leah och Tuva och jag hämtade mamma när det var dags för middag vid femtiden. Vi satt runt det stora bordet i Michaels kök och lät matrutinerna ha sin gång. Leah i centrum – så snabbt hon blivit stor! En strålande sol i vårt universum som äter själv och roar sig med att tappa saker i golvet när mättnaden är ett faktum. Senare ”passade” jag Leah efter hon blivit nattad och Mirja skulle träna. Det var konstigt. Jag var nere i min lägenhet med en liten skärm-manick som visade mig vad som hände i Leahs säng två våningar upp. Hon sov som en stock. Praktiskt och rationellt, men konstigt. Kände mig uråldrig. Misstrogen och splittrad, inför denna nymodighet. Jag kanske faktiskt hade behövt sitta där på en stol bredvid henne och bara tittat på det där förunderliga livet och insupit tidevarven… Men nu fanns manicken och då gjorde jag inte det för jag kunde fortsätta skruva upp hyllor, hänga upp ett draperi och packa upp en låda till. När kom Mirja hem drack vi te, pratade lite. Men jag var inte riktigt närvarande. Tunnelseendet har mig i sitt grepp nu, jag kan inte koncentrera mig på att vara social när jag har så mycket att stå i. Kan inte vila, inte slappna av, inte förrän jag ska sova.”
… Känsloskiftningar… Är så otroligt tacksam för att jag vid den här övergången i livet är fullständigt närvarande och känner varje nyans, varje sinnesintryck och hinner registrera tankeflödet. För jag äger min tid och hinner bearbeta allt som sker.
Ibland kommer gamla tankar upp. ”Gör dig inte så märkvärdig”. ”Så farligt är det ju inte”. ”Herregud, det är bara en flytt, och jag jobbar ju inte ens”. Tankar som ekar efter ett liv av ansträngning att försöka springa i samma takt som alla andra tycks göra. Skammen som följde av att tro på de där tankarna. Och de depressiva tillstånden som givetvis blev följden. Ingen står ut med att vara kritiserad i decennier, särskilt om kritiken i första hand levereras av de egna tankemönstren.
Autismen, eller oförmågan, eller skörheten, eller känsligheten, finns ju där, hela tiden. Ibland i bakgrunden, när livsflödet sveper fram i stormande solljus. Ibland som en avgrundsdjup trötthet, när sinnena fått ta emot för många impulser.
Hittade en föreläsning igår, en kvinna som har en liknande historia som jag. Hon påminde mig om hur det kan vara: för oss högfungerande finns ständigt vår begränsning, men också möjligheten att använda våra gåvor. Bara vi lär oss hur vardagen ska ordnas så att vi tillåts reglera energinivåerna. Hon beskrev coping mecanisms (anpassningsbeteende) som är vanligt bland kvinnor med autism. Den kvinnliga hjärnan strävar mer efter social gemenskap än den manliga hjärnan, så flickor lär sig tidigt att försöka spela med i det sociala spelet. ”Fake it till you make it”. Därför upptäcks autismen kanske inte, men problemen finns där, de ökar sakta och leder ofta till felaktiga diagnoser: bipolär, depression, borderline. Hon beskrev också skillnaden mellan autistisk meltdown (sammanbrott) och shutdown (nedsläckning), och att det bland högfungerande kvinnor är vanligare med shutdown. När det blir för mycket sinnesintryck, så stänger hjärnan helt enkelt av. Ofta fortsätter man till synes fungera som vanligt, men man är inte känslomässigt närvarande och dräneras bit för bit inifrån. Om detta pågår under alltför lång tid skapas det trauma i kroppen. Till slut blir man utmattad, utbränd och kraschen är total. Precis som det blivit för mig.
Och efter utmattningen ökar känsligheten. Så mina autistiska drag är på ett sätt starkare nu, jag är känsligare, snabbare trött, samtidigt som jag nu känner mig starkare och mer känslomässigt närvarande än förr eftersom jag samarbetar med min personlighet istället för att dölja, kämpa emot och förneka den dygnet runt. Ett ”9-5-jobb” på en socialt krävande arbetsplats är inte längre möjligt; har faktiskt aldrig varit möjligt även om jag ”har klarat” det. Men att ”klara” det tog hårt på min förmåga att hantera mina relationer och det ledde till utmattning.
Flytten är en underbart spännande resa mot min nya tillvaro. Jag vet fortfarande inte exakt hur den kommer gestalta sig, men min tillit är fullständig.
Och nu är det dags för frukost med lilla familjen <3
Lämna ett svar