Rädd är också vackert, på sitt sätt…

Texten nedan skrev jag för några veckor sedan. Rädslan har klingat av för denna gång, vilar i bakgrunden. Istället har en kämpaglöd infunnit sig. Skönt det. För de klara svaren finns ännu inte, endast konturerna av nya horisonter…

…

Vet inte riktigt var jag ska börja. Det här är så svårt. Och så futtigt. Riktigt pinsamt jobbigt faktiskt. 

Jag är rädd. Så där djupt-nere-i-roten-rädd. Och arg. Och förvirrad. Egentligen har jag inget speciellt att vara rädd för, jämfört med så många andra mindre lyckligt lottade människor jag hört om. Ändå är jag stundtals paralyserad av rädsla just nu och kan inte tänka. Inga mindfullnesknep, coachsamtal, gråturladdningar eller logiska resonemang biter riktigt. Det är som om jag har kluvits i två delar (minst), där den ena litar fullständigt på att allt går precis enligt den Universella Planen, dvs bra, medan den andra springer runt i panikcirklar, hyperventilerandes, gallskrikandes. Nåja, bildligt talat då…

Jag är utförsäkrad från Försäkringskassan. Är därmed en av många förstås, och som sagt, det finns de som drabbats mycket värre, men hursomhelst har detta faktum kickat igång ett pärlband av känslor och skeenden som skrämmer skiten ur mig, för nu känner jag doften av hur otroligt fort det kan rutscha utför i det här samhället. Jag är tvungen att byta spår i livet, och för att vara helt ärlig så är det skitläskigt när man liksom blir knuffad ut i det okända bakifrån.

Kort bakgrund: medan jag var heltidssjukskriven för utmattning diagnosticerades jag inom autismspektrat.  (Läs gärna några av mina inlägg om hur det är för mig HÄR, och HÄR,och HÄR.)

Utredningen bedömde att rimlig arbetsförmåga för mig ligger på max 50%. Men jag hade heltidstjänst så när jag i augusti 2017 började arbeta 25% så kickade försäkringskassekvarnen igång och arbetstiden ökades till 50% efter dryga tre månader. Det gick bra, jag trivdes och var mycket motiverad. Min tjänst anpassades så mycket det gick. Men efter fyra månader var det dags igen: ökning till 75% arbete. Det var för snabbt, de gamla välkända utmattningssymtomen dök genast upp trots att jag inte fick ökad arbetsbörda, endast ökad arbetstid. Men det vara bara några få månader kvar på vårterminen, sedan följde hela 7 veckors sommarledighet. Jag återhämtade mig bra under sommaren och började arbeta 75% igen. Ni som jobbar i skolan vet vad terminsstart innebär, det är högt tempo och rörigt, och nu gick det snabbt utför igen, kroppen var helt slut redan efter en månad. I slutet på september blev jag halvtidssjukskriven igen, mådde snart en aning bättre och  vågade jag börja hoppas att jag hade hittat stabiliteten igen. Min tanke var att ha det så året ut och sedan ta tag i mina gamla planer; att börja se mig om efter alternativa försörjningssätt och övergå till dessa pö om pö. Jag insåg ju att lärarjobbet aldrig kommer att fungera på heltid. Därför har jag haft återkommande tankar på att våga mig på att starta eget och jobba lite mer på frilansbasis. Och om inte det funkade, så skulle jag ansöka om sjukersättning på halvtid som en sista utväg. Men i oktober hörde Försäkringskassan av sig och ifrågasatte min rätt till sjukpenning.

För att göra en lång historia kort så nekades jag både sjukpenning och den sjukersättning min läkare tyckte jag skulle ansöka om. Jag har överklagat det ena beslutet, och fått nej igen. Ska överklaga det andra, men har inga större förhoppningar. I dessa tider är Fk ingen förstående myndighet, de följer bara sina regler. Jag kraschade rejält av rädslan och stressen som beskeden orsakade och är sjukskriven igen på heltid i två månader, utan förhoppning att få någon ersättning. Läget är som det är.

I början var jag så kaxig. Tänkte en intensiv ström av positiva tankar: ”Vad bra att Fk knuffar ut mig från fågelboet så jag tvingas lära mig flyga nu. Jag var ju ändå på väg… Nu jäklar ska jag visa vad jag går för…”. Jag började skissa på olika strategier. Ett resultat blev att jag begärde tjänstledigt på halvtid, och anmälde mig till Arbetsförmedlingen men utan att ansöka om A-kassa – allt för att slippa få min SGI (sjukpenninggrundande inkomst) nollad eller bli jagad att söka jobb i hela landet. Man är ju högvilt som legitimerad lärare, och jag vill inte bli jagad och hamna i utmattning igen. En annan strategi var att kasta mig över planer att sälja min bostadsrätt och på så sätt köpa mig frihet. Om man minskar sina utgifter så är man mer fri än om man har höga månadsomkostnader…

Men det är märkligt vad hot om fattigdom gör med ens förmåga att tänka i möjligheter. Och vad det gör med koncentrationsförmågan och framtidstron. Alla kloka tankar och goda föresatser till trots fanns till slut endast rädslan kvar. Spiralen neråt var rätt obarmhärtig…

Mitt prekära dilemma är nämligen den att min arbetskapacitet ligger rätt så exakt på 50%, det har erfarenheten visat. Resten av tiden behövs för återhämtning av diverse olika slag. Mina idéer om att ägna mig åt hobbyverksamhet, hinna umgås med barnbarn, åldrande pappa och mamma på min ”lediga tid” stupade ju redan innan Fk klubbat sitt beslut, och värre blev det efter. Orken räcker knappt till att reda min egen vardag. Så hur i jösse namn skulle jag hinna/orka planera för att starta eget samtidigt som jag jobbar halvtid? Inte en chans…

Fk skrev i sitt beslut att jag inte borde arbeta som lärare, utan pröva andra, mindre krävande jobb. Min heta förhoppning är att de har rätt… Att jag får mer kapacitet om jag byter yrkesbana. Nu gäller alltså bara att byta spår så fort som möjligt. Farhågorna trasslar dock in sig i drömmar och sätta-igång-lust. Vad? Och hur? Och tänk om det inte ens är möjligt? Ytterligare en paradox är nämligen att autismens knepigare sidor i mig triggas nu: svårigheter att hantera oväntade förändringar, svårigheter att komma igång eller avsluta processer på egen hand, ansträngande att knyta nya kontakter – allt blir extra energikrävande, och det känns som om jag försöker simma i sirapsdimma. Dessa är bara några av de mer skamfyllda drag jag tampas med. Ibland märks de inte alls, ibland, som nu, blossar de upp. 

Men märkligt nog triggas något inom mig, djupt under det här lagret av skräck. Jag vill klara detta! Jag vägrar låta mina svagheter bli mitt fängelse. Jag vägrar också bli ett offer, kan inte låta mig fösas runt i fållan längre, göra mig beroende av kalla myndigheters känslobefriade regelverk. Det enda som nu återstår att pröva i livet är att våga  starta egen verksamhet, bestämma över min egen tid, dra ner på mina omkostnader till ett minimum, ägna mig åt sånt jag blir glad av och är bra på och försöka lära mig ta betalt. Och träna mig på att göra en downshift, lära mig arbeta med och inte emot de personlighetsdrag som gjorde att jag blev utmattad på mitt jobb.

Någon sa till mig: ”Gör dina sår till din styrka”. Det lät fint. Nu börjar jag få en liten aning av vad som då krävs. Att jag blottar de mest smärtsamma, skämmiga sidorna. De där sidorna som gör mig till en opålitlig anställd i arbetslivet, men som samtidigt är min styrka. Förmågan är hög, men flödar ojämnt.

Så ok. Det här borde ju rimligen vara ett sådant avgörande läge man hört om: en sådan där fantastisk kris i livet då allt vänder till det bättre. Kanske har jag guldläge nu. Om fem år kanske jag tittar tillbaka på den här fasen i mitt liv och säger ”det var då det vände”. Men just precis nu känns det inte så. Just nu är jag vettlöst rädd, för jag vet inte om det här kan bli någon framgångssaga. Det kanske blir en utförsbacke ner i skiten. Men jag har verkligen inget att förlora längre, utöver den falska föreställningen att jag en dag kan fungera som de flesta jag känner. Jag kan enbart fungera som den jag är. 

Ska försöka skriva lite oftare, berätta om stapplande steg mot ett annat slags liv. En downshift i uppförsbacke. Mot ljuset!