Rädslan tvingar mig ur garderoben

Ok. Here it goes.

Jag är rädd, jag har alltid varit rädd. Jag är så genomrädd att jag har försökt inbilla mig hela livet att jag inte är det. Istället har jag arbetat upp olika strategier som alla haft det gemensamma syftet att lyckas passa in i normen. Vad tusan nu det är.

Jag har t.ex. försökt härma hur alla andra Gör, när de tycks leva sina liv så där lättsamt, fluffigt enkelt. Försökt hitta inre förvissning. Samlat på mig fakta, kunskap, erfarenhet. Så att jag känner mig säker och kan ge svar på tal om någon skulle fnysa eller rycka på axlarna eller skratta ut mig eller säga emot. Men det hjälpte ju inte. Förstås. Osäkerheten, tvivlandet och tvekandet har genomsyrat mig. För verkligheten ändrar sig ju precis hela jävla tiden. Så fort man tror att man fattat något så ändras allt. Inget är stabilt.

Jag är så till den grad in i märgen totalrädd att jag alltid har försökt Göra Allt Rätt. Så det inte blir fel. Jag blev Rätt Rädd. Rädt. Liksom. För är man rädd måste man göra rätt. Och gör man fel så är man fel, och får skylla sig själv för man borde vetat bättre och fattat bättre och blabla. Det gör väldigt, väldigt ont när jag gör fel. I hela kroppen, den fryser till is och bränner och jag dör, hela vägen ner till bottenlösa djupet. Jag får därför bara göra rätt och aldrig fel, och därför gör jag mindre och mindre. Ungefär så har jag avslöjat mig själv med att fungera.

Nu finner jag mig då sittandes längst in i garderoben. Ja, jag, som är så himla egensinnig och har valt att gå min egen väg, utåt sett. Men jag har alltså valt att backa mig in i min egen garderob. Troligen försökte jag inbilla mig att jag är en eremit som inte behöver andra människor. Att jag klarar mig finfint här i min ensliga livsföring, sociala möten tröttar ju ändå ut mig, för jag är ju autist gubevars. (jag VET det för jag har ju expertutlåtande, så det måste vara sant). Men jag kan inte lura mig längre. Det är skittråkigt i den här garderoben. Jag längtar efter gemenskap. Jag längtar efter min flock. Jag längtar efter att visa mig, våga andas, tala, ropa, skratta, utan att behöva tackla Räddharen inombords. Den som i panik ropar ”Akta dig! Du kan faktiskt bli Utstött!”.

Att bli utstött är nämligen det värsta. Att bli förkastad av flocken. Hellre satte jag mig alltså självmant i garderoben än utsatte mig för risken att bli utstött av samhället därför att jag inte klarar Normen.

När rotade sig rädslan i mina vrår? Kanske när jag var nyfödd, och fick ligga ensam i spjälsängen och gråta hela nätterna på den tiden små barn skulle lära sig Rätt från början, inget daltande, då blev de nämligen bortskämda. Seså lilla barn, lär dig detta. Ingen tar upp dig på natten, för på natten ska man sova. Dessutom är det bra för lungorna att gråta.

Jag tror jag lärde mig. Jag sov duktigt på nätterna. Men blev ett ängsligt och klängigt barn, ett stammande och tyst barn.

Vilket kom först? Autismen eller känslan av övergivenhet? Känsligheten eller autismen? Mobbingen eller autismen? Hur vet man? Vad är vad? Diagnosen kom för tre år sedan. Eftersom jag kan kameleonta mellan att ”fungera” och ”vara överkänslig” så tvivlar jag ofta själv på den. Vad är hönan, vad är ägget? Det skiftar från dag till dag. Kanske spelar det ingen roll i slutändan. För allt ändras ju hela tiden. Vetenskap, insikter, klimatförändringar, känslor – allt vobblar omkring nu, i stort och smått.

Facit har hur som helst visat att det där med att skärpa sig, ta sig i kragen, bita ihop och komma igen under alla dessa år ständigt ledde mig till kollaps och utmattning. Autismen är en helt rimlig förklaring. Rädslan som jag nu upptäckt i mina djupaste vrår är en annan rimlig förklaring. Men oavsett förklaring, om jag nu törs gå bortom allt Vetande – hur skapar jag mig ett liv nu då? Med kunskap om hur jag fungerar?

Sitter här i garderoben. Klarar mig själv. Duktig flicka. Men nä…

Rädslan drar ner mig i djupet. Detta är faran med att vara i utanförskap – när man inte är i anspråk tagen, då börjar kroppen tro den är värdelös. Den vill vara i flock, behövd, på något sätt. Det glimtar till ibland: jag ser hur vänliga människor är, att jag inte alls är utstött, jag kan skapa mitt liv i en positiv riktning i varje stund. Men då måste jag kliva ut ur garderoben, säga Hej! Här är jag! Prestationsmonstret och Prestationsmönstren har sargat mig svårt. Jag kan inte prestera längre, inte för att få beröm, klapp på axel, löneförhöjning eller guldstjärna. Lider numera av prestationsallergi. Och arbetslinje-allergi. Men jag har arbetslust! Och jag ser vad den arbetslusten har skapat: ett nytt liv, en ny början!

Återstår nu att skapa fritt, börja våga uttrycka mig fritt. Gå emot Räddharen, Jante och Fan och hans Moster. Gå emot Kontrollant-tanten, Planeringsvakten och Självförstörelsepakten.

Ut ur garderoben. Kan inte sitta här längre, ensam med rädslan.

Jag vet ingenting. Jag är rädd. Jag är nyfödd och osäker och småkonstig, främmande och blind. Jag famlar mig fram, klistrar på mig diverse etiketter jag hittar på vägen men sliter av mig alla pådyvlade plagg. Jag hoppas att ingen läser, kräver att alla ser, kväver alla tysta ord jag tror mig höra i andras huvuden. Ut ur garderoben nu flicka lilla. Skriv. Skriv. Skriv.

Det är ju det jag vill.