Rolling, action

Amatörskådespelare. Jag har under två intensiva veckor befunnit mig i en ny verklighet, en verklighet jag aldrig drömt om, föreställt mig eller ens längtat efter. Det bara hände helt plötsligt.

En vän till en vän kom till ön förra året för att göra en film om Richard. Filmaren, Christian Abi Abboud är från Libanon och är hängiven, minst sagt. Han är en fantastisk filmskapare, en övertygande visionär och dessutom lätt att tycka om. Han stannade en vecka förra året och kreativiteten flödade. Jag var med lite i periferin, hjälpte till men höll mig medvetet utanför och var inte sugen på att bli indragen i själva filmen. Jag testade att vara med i en scen, men det kändes konstigt, fejkat, obekvämt. Det lilla jag såg av resultatet bekräftade min känsla – usch så fånig jag kände mig. Jag avböjde att bli filmad vidare.

Men ödet ville annat. Han kom tillbaka i år, med nya idéer: han ville göra spelfilm, en påhittad historia om ett par där den ena parten försvinner i någon slags demenssjukdom, kanske Alzheimers. Lite nyfiken blev jag, men tveksam… Jag mindes hur det hade känts året innan och har verkligen inte tid att larva runt och spela skådespelare. Måste ju en massa annat. Ordna livet. Kamma mig, strukturera mig, skaffa inkomster, bygga hus och …

Bla bla bla. Plötsligt hörde jag mig själv säga JA, ok, jag är på! Det var en chock men än mer en lättnad att slänga alla de där inre vuxna rösterna överbord och överraska mig själv. Jag vågade trotsa mina fördomar och slänga mig ut i djupa vatten. Har därmed varit innesluten i en kreativ filmbubbla i hela två veckor. Och tänk – det har varit så underbart roligt…!

Det var plötsligt så enkelt allting. Mina drag som hör till diagnosen visade sig vara styrkor helt plötsligt; jag upptäckte hur lätt det var att agera (kanske för att jag agerar hela tiden?), lätt att fokusera, lätt att hålla koll på var vi befann oss i skapelseprocessen och hade koll på de små detaljerna. Det var dessutom oerhört tydliga ramar att vila inom, jag kunde slappna av fullständigt och enbart fokusera på en scen i taget. Det var oerhört skönt att få skjuta allt annat i livet åt sidan och enbart ägna all energi åt att göra det som behövde göras. Samarbetet var avskalat, intensivt. Vi hamnade i ett samarbetsflow jag aldrig förr smakat, vilket gav ett alldeles nytt mod. Jag vågade till och med sjunga i mikrofon…! Och inte en enda gång viskade Jante nedsättande eller förminskande kommentarer i mitt öra. Jante var som bortblåst. På kvällarna tittade vi genom tagningarna, och – wow – det såg helt otroligt bra ut…? Ja, oj, vilken absurd upplevelse; att minnas hur det hade känts att göra scenerna och sedan se det hela på skärmen. Det där var definitivt inte jag? Jag – ”jag”, hon, jag? Nä. Det är bara ett koncept. Nu efter två veckors filmande är jag faktiskt helt säker på det. Jag skapar mitt jag i varje sekund, och jag har ingen kontroll alls. För det är inte jag som skapar. Skapandet är leken livet leker. Kan inte ta åt mig ära eller skuld, vara stolt eller skamsen. Jag används av livet, att uttrycka livet. Så häftigt!!

Nåväl, jag ska inte bli för filosofisk 🙂

Vad ska det nu bli av allt detta? Ingen aning! Antingen blir det inget eller allt eller lite lagom. Ärligt talat, det spelar ingen roll. Vinsten är redan gjord: jag lärde känna en ny sida av mig själv, och är fylld av glädje och tacksamhet. Om filmen finner sin framgång är det bara bonus. Framtiden får visa vad som är meningen, och det kommer säkert att ta sin lilla tid. Under hösten påbörjar Christian redigeringen, men eftersom han har många andra filmjärn i elden så lär det ta månader innan det ens blivit ett utkast. Jag får lägga min otålighet på hyllan, men min längtan att se resultatet ska jag vårda som ett frö i fuktig mylla.

Så nu är det bara att ta tag i vardagen igen 🙂