Alltså, sluta! Jag fattar inte hur tiden kan gå så fort! Att det hela tiden händer saker!
Kan det lugna ner sig någon gång tack? Eller kan min hjärna behaga uppgradera sig någon gång, så den är i fas med allt som måste hanteras?
Varje vecka tänker jag: nästa vecka har det lugnat sig – då ska jag….
Jag hann bara vakna, så var det full fart. Mjuka upp onda ryggen. Städa (låååångsamt) inför nya airbnbgäster, sen frukost och hundpromenad och planera. Så ringde Jan L, det var dags att sjösatta Munin igen. Jag glömde nya blocken jag skulle haft med mig som skulle upp i masten. Sen skulle masten på plats igen. Den lutade för mycket åt fel håll hur vi än justerade. Sen kom jag på att jag glömt trä in fockfallet i blocket, som sitter 4 meter upp i masten. Så fick vi hämta hamnens räddningsstege och lösa det i efterhand. Jag hade ont i ryggen och var förvirrad och trött.
Sen var det lunchdags. Sen var det hundpromenad igen. Och sedan var det ärenden. Mitt däck har haft pyspunka i flera veckor. Däckverkstaden fixade. Och så fick jag köpt en tunna med bly av dem, som jag ska ha som barlast i båten.
Sen hämta en nyservad motorsåg hos Andresen. Sen hem, krascha i soffan ett tag. Sen handla, för allt var slut. Sen oljade jag knapar och block. Sen hundpromenad till hamnen för att titta till båtarna, för det blåser häftigt hårt nu. Sen till svägerskan och dryfta en sak. Nu just hemkommen och tagit emot gästerna.
Imorgon frukostfika med Ammi. Sen hämta en gästsäng jag köpt tre gator bort. Sen åka och köpa ny helautomatisk länspump till Munin (för Biltemapumpen gick sönder redan efter fyra veckor 🙁 ..!), och montera den. Sen lunch. Sen lämna hund hos en hundvakt jag ännu inte ordnat, och åka med mamma till Göteborgs Opera för middag och dansföreställning. Sen köra hem, hämta hund och krascha i säng.
Söndag en båttur med kund på förmiddagen (wow, kul!)
På måndag jaga min chef som fortfarande inte lämnat besked om jag beviljats tjänstledigt.
På tisdag läkarbesök.
Jag fattar inte. Allt det jag räknar upp är helt vanliga vardagliga göromål som folk brukar hanterar utöver sina arbeten. Men min hjärna kan inte hantera det alls. Eller jo, den gör det ju, men jag är fullständigt slut mellan varven.
Känner mig som en pensionär…. ”Ojoj jag måste till affären om fyra dagar. Ojoj det är mycket nu…!”
Ja, jag börjar fatta vad läkaren menar med formuleringen ”ska inte ha för många bollar i luften”.
Jävla skit.
Nåväl. Just nu är jag alltså en snigel.
(Men även snigeln rör sig framåt.)
Lämna ett svar