Det spelar ingen roll hur ofärdig min båt än är. Hur sur jag var för en timme sen. Hur utmattad, tvärtrött eller oinspirerad jag är. Om det regnar eller inte.
Så fort havsdoften träffar näsan och vågklucket känns under fötterna så är jag lycklig.
Undrar hur i jösse namn det här gick till..? Jag som var var kroniskt rädd för båtar, hav och för att bli illamående förr.
Idag var jag och en kompis ute i skärgården. Långsamt. Tyst. Vandrade på en ö. Vi försjönk i naturens alla praktfulla detaljer. Somnade nästan medan vi seglade hem i svag kvällsbris.
Underbart.
Lämna ett svar