Vägen framåt till en uppgraderad version

Jag har börjat arbetsträna. Jag har fått privatläraruppdrag. Jag har smakat på den nya energin som börjat bubbla i mig. Livet leker och allt är toppen och jag trivs och har hopp om framtiden.

Men idag är jag helt utslagen och vägen framåt mot arbetsför kommer vara krokig och med ett antal bakslag. Jag säger vägen framåt, inte vägen tillbaka. Intressant ändå hur språket avslöjar våra värderingar. Man pratar om att ”komma tillbaka, komma i form igen, återvända till arbetslivet” osv… Men jag kan aldrig komma tillbaka. Jag är inte densamma. Utmattningen har förändrat mig, eller fått mig att inse vem jag egentligen är, djupt under alla lager av den jag försökt vara. Och jag vill inte tillbaka. Inte till det vansinniga upptrissade arbetsklimat eller samhällsklimat som gjorde mig sjuk.

Jag är hudlös nu. Jag är känslig. Kroppen reagerar direkt när jag fattar fel beslut, är på fel spår, i fel sammanhang, i fel sällskap. Lättrörd, lättsårad, lättroad, lättpåverkad. Och tänk, jag vill INTE förlora det – jag vill fortsätta vara så känslig, även när jag nu ska börja träna upp min arbetsförmåga. Det är som att jag har fått en fantastisk gåva, en ytterst värdefull superkraft. Jag vill ha de här superskärpta känslospröten som hjälper mig navigera i en sjukt stressig samtid. De där känslospröten är livsviktiga, inte bara för mig, utan för hela samhället. Samhället behöver bli mänskligare, lugnare, kärleksfullare, mjukare. För att den förändringen ska kunna ske behövs det många, många människor som är liksom jag är nu; känsliga människor, känsliga för intryck, människor som tränat upp förmågan att lyssna inåt, att fundera ett varv till, som lärt sig hur man stannar upp och känner in kroppens visdom, hjärtats röst.

Jag minns för många år sedan, när min son hade sett filmen Avatar och med smärta i rösten sa: ”Jag önskar att verkligheten var så som i filmen, så där skimrande, magisk. Men världen kan aldrig bli så!”. Jag minns hur jag kände igen smärtan hos honom då, för jag kände likadant. Man längtade till det magiska, medan verkligheten var fylld av en lång rad måsten, ständig tidsbrist och en kvävande känsla av att aldrig riktigt räcka till. Men nu vet jag att världen är precis exakt som i filmen Avatar. Allt skimrar, lyser, doftar. Det vackra och det fula. Det roliga och det smärtsamma. Nu när jag lärt mig massor om hur man stillar sig, har tålamod, känner acceptans och övar upp sin tillit. Nu när jag lärt mig vara ensam med mig själv, och att själv kärleksfullt ta hand om mina egna behov. Nu när jag vistats många långa timmar ensam ute i naturen. Nu ser jag hur allt sprakar, lyser, känns. Som om någon skruvat upp volymen, riktat strålkastarljuset mot allt som livet erbjuder. Det ÄR magiskt. Livet är verkligen helt magiskt!

Jag vill för allt i världen inte förlora den egenskapen att kunna uppleva detta. Aldrig! Jag vill inte komma tillbaka, återvända, till hur avtrubbad jag var, hur stressad jag var, hur ekorrhjulet fick mig att springa så fort att jag inte hann uppleva hur magisk världen faktiskt är. Hur kärlek finns i varje vrå, när man har känslospröten fullt utslagna och tid att upptäcka hur de fungerar. Det tar nämligen tid: att stanna upp, andas, känna efter, sjunka ner genom alla smärtsamma lager av prestationsångest, inre fördomar, smärtsamma erfarenheter, minnen och inlärda åsikter. Det tar tid att förlåta sig själv och andra som gjort en illa. Det tar tid att våga börja vagga sig själv till inre trygghet, att våga låta sig själv vila, att börja ta sig själv vid handen och varsamt och kärleksfullt lotsa sig själv framåt, ett litet steg i taget. Det tar tid att våga stå upp för sig själv, att sätta ner foten gentemot alla inre och yttre ”jag måste, jag borde, jag ska” som upprepar sig som ett elakt mantra.

Och när man väl lärt sig det, att ta sig tid, att verkligen våga stanna upp och acceptera allt precis som det är – då börjar världen att skimra. En liten gnistrande kvist eller trevande möte i taget, först långsamt och tvekande, men sedan alltmer okynnigt och lekfullt.

Häromdagen träffade jag en vacker och inspirerande människa som också är sjukskriven. Hen sa att hen var inbränd. För det kändes som att det var världen runtomkring som brann, medan hen själv bara tagit skydd. Inbränd istället för utbränd. Jag tyckte det var tänkvärt, vackert! För så har det verkligen känts för mig med. Som om man bränner sig på en värld som snurrar alldeles för fort, en helgalen värld där tokiga beslut fattas som skadar det mänskliga. Där så många människor rusar på i en sådan sjuk hastighet genom livet att de har förlorat kontakten med sin inre kompass och därmed kontakten med livets magi. En värld där människor förlorat vördnaden inför livet och naturen och hur allt hänger samman och som därför jagar runt i jakt på det som fattas dem. Mer prylar, mer upplevelsekickar, mer flyktbeteenden.

Medan den verkliga kicken väntar inom dem själva…

Så jag tror jag att min nya känslighet (som såklart inte är ny utan som helt naturligt fanns där från dagen jag föddes, men som jag försökt dölja och tysta hela livet) är min nya styrka. Jag är djupt tacksam för mina känsliga känslospröt, och ve den som trampar på dem 🙂

A Sioux story:

The Creator gathered all of Creation and said, ”I want to hide something from the humans until they are ready for it. It is the realization that they create their own reality.” 
The eagle said, ”Give it to me, I will take it to the moon.” 
The Creator said, ”No… One day they will go there and find it.” 
The salmon said, ”I will bury it at the bottom of the ocean.” ”No… They will go there too.” 
The buffalo said, ”I will bury it on the Great Plains.” The Creator said, ”They will cut into the skin of the Earth and find it even there.” 
Grandmother Mole, who lives in the breast of Mother Earth, and who has no physical eyes but sees with spiritual eyes, said, ”Put it inside of them.” 
And the Creator said, ”It is done.”

PUSS o KRAM!! 🙂