Vågsurf

Ibland glider jag fram på en sån där skön surfvåg, det skumfräser om vattnet och jag skjutsas framåt med ett härligt ryck. Igår kändes det lite så. Vädret var bedårande vackert, och när jag tvingat mig att städa en timme hemma (nya airbnb-gäster imorgon) tillät jag mig att rymma ut. Tog med mig nya neoprenhandskarna och packade ner en liten matsäck och gav mig ut med Munin.

Stackars Munin som ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig. Det gnager i mig att jag inte lyckats organisera resten av allt fix som behövs för att hon ska bli klar, men nu är det som det är. Gasvajer saknas, just nu är det en ytterst tillfällig lösning med en ståltråd som sticker ut genom ett borrat hål i motorhuven. Motorhuven är otät, ful och glider omkring, så jag måste ständigt vakta gasen. Durkarna passar inte någonstans och ligger på sniskan, ännu mer efter att jag lagt i dunkar med bly i kölsvinet. Avbärarlisterna ligger och tar massor med plats och trasslar gärna ihop sig med fockskotet så fort tillfälle ges. Skotlinorna har dessutom inga fästen, jag skotar och håller fast med händerna. Stor- och fockfallen har heller inget att fästas i. De knyter jag fast i mastfotsfästet.  Det är ett snubbelkaos utan dess like…. Men jag får älska henne trots att hon inte är klar, det är en bra träning i att älska det icke-perfektionistiska  🙂

Många båtar ute nu i hummerfisketider. Roligt, och extra spännande att köra slalom mellan alla bojar som ligger precis överallt 🙂 Jag fiskar inte hummer, utan äntrade Garnholmen för att kolla tångbeståndet istället. Det var kallt i vinden men fascinationen tog överhand och snart stod jag iklädd trosor, mössa och varm jacka, med vattnet upp till låren och dansade med tången. Det var verkligen precis som en dans. Vågsvallet vispade tångruskorna fram och tillbaka och erbjöd mig rytmiskt nya snygga tångskott som jag försökte fånga i näven och skära av. Det var tyst, bortsett från vind och vågskvalp. Jag glömde tid och rum, och fastän tanken slog mig att jag borde tycka det var kallt, så var det inte värre än att det gick att vara i vattnet med benen. Det var bara vinden som var kylig. Inser dock att det inte dröjer många dagar förrän även vattentemperaturen kryper neråt ytterligare. Jag måste skaffa vadarbyxor. Eller dykdräkt. Handskarna funkade toppen, händerna frös inte ett dugg.

Jag blev så euforisk av tångupplevelsen att jag bestämde mig för att segla vidare till Musö, dit jag skulle. När jag satte seglen blev Tess nervös av allt fladdrande, så jag erbjöd henne en trygg liggplats i lådan med allt möjligt, där hon liggandes på en flytväst slapp få linor och segel på sig. Där låg hon kvar resten av färden.

Ut på öppna vattnet mellan Måkholmen och Otterö blev det rejäl segelvind. Gammal sjö efter stormen gjorde att det gungade ordentligt också, och plötsligt insåg jag att jag var ute ensam. Och att jag satt och höll i skotlinorna så fingrarna vitnade. Men jag konstaterade att jag kände mig helt trygg. Jag börjar bli van vid att att hantera båten, jag litar på Munin. Även om det är hej-kom-och-hjälp-mig med det mesta, så går motorn igång på ett kick. Dessutom hade jag min sköna flytoverall på mig, och vem kan oroa sig när man är varm och go :-)?

För att idyllen inte skulle bli för total blev jag dock lite sjösjuk när jag styrde båten med vinden. Stora vågor snett bakifrån – det är inte behagligt…!

När jag väl hade lagt till och ordnat med alla linor, segel och förtöjningen så tog krafterna slut. Fick inte gjort mycket mer, men vilken härlig dag jag hade haft :-)! Nästan sex tysta timmar ute i naturen, i sällskap med mig själv och Tess, och allt var fullkomligt. Det är dagar som dessa som får mig att inte sjunka ner i depression när jag har kraftlösa dagar. Älskar det!

Klicka på bilden ovan för att se en filmsnutt!

Denna bild tog jag en annan dag, men det är ungefär så här det ser ut när man bara har två händer och inga skotfästen…