Hej Lena <3
Länge sedan jag skrev. Men plötsligt fick jag inspiration. För jag vaknade med vallningar imorse. Det handlar om kvinnokroppen, och av någon anledning finns du i mina tankar när jag tänker kvinnotankar 😛
Vallningar! Så många kvinnors vardag. Har haft dem i några år nu. Det är ett oerhört intressant fenomen. Jag har letat information om det, men avsaknaden av förklarande analyser är slående… Jag gör min egen forskning istället. Så här har jag hittills kunnat konstatera:
Vid uppvaknandet:
I glappet mellan sömn och vakenhet är allt stilla. När Kroppen blir medveten om sin existens vaknar även Jaget och därmed startar floden av tankar. Om tankefloden innehåller den minsta ingrediens av ”måste, borde eller skulle ha gjort” så exploderar vågen av hetta i den nyss så svala och stilla sovande kroppen. Om det nyvaknade Jaget ställer sig bredvid skeendet, betraktar det som sker liksom från sidan, så blir vallningen inte så stark. Den kan rentav avklinga inom någon minut. Om Jaget kämpar emot, försöker undkomma vallningen, kan det ta lite längre tid. Om Jaget blir ett med tankarnas budskap, blir vallningen en påtaglig kroppslig verklighet: het, kraftfull, sjöblöt – ibland i flera minuter.
På natten:
När kroppen är i balans är sömnen stadig, då existerar sällan nattliga vallningar. Tillfällena då kroppen vaknar för att byta ställning sker utan att Medvetandet registrerar aktiviteten. Kroppen upplever att den sovit som en stock hela natten.
När kroppen är orolig är Medvetandet mer lättprovocerat. Kroppen behöver byta ställning eller kissa. Kroppen vaknar, Medvetandet blir medvetet och samma procedur som vid morgonuppvaknandet sker.
När kroppen är i ett slags tillstånd av permanent stress så är Medvetandet så aktivt att det är ”vaket” trots att kroppen sover. Då kan det hända att tankefloden och tillhörande vallningar väcker kroppen. Kroppen vaknar då av en förnimmelse av fullt medvetandepåslag, hjärnan är i full aktivitet och tankefloden är överväldigande. Kroppen badar i svett och värmeupplevelsen är så påtaglig att kroppen inte tål att nudda minsta snibb av täcket. Vallningen kan vara så intensiv att kroppen kan stå utomhus i nattmörkret i flera minuter, oavsett utetemperatur, innan den inre termostaten lugnar ner sig och kroppen börjar frysa. När kroppen är inne i ett sådant skov av stress kan denna procedur upprepa sig flera gånger per natt.
När stressnivån är ytterligare förhöjd drar Medvetandet i panikbromsen så fort kroppen är på väg att somna. Som om Medvetandet till varje pris vill behålla kontrollen, och därmed förhindrar kroppen att slappna av och försjunka ner i sömn. Då kommer vallningarna tätt: varje gång kroppen är på väg att släppa taget och somna. Det kan bildas en ond spiral som är svår att bryta.
På dagen:
Vallningar kommer och går i olika frekvens beroende på hur nattsömnen fungerar och beroende på stresspåslag i vardagen. En utvilad och balanserad kropp upplever sällan dagliga vallningar. Om de kommer så dyker de upp vid upplevelser av plötslig stress. Till exempel när Medvetandet registrerar något som det anser att kroppen gör ”fel”. Hit hör alla slags situationer som är förknippade med underförstådda sociala regler, alla situationer som väcker känslor av ”måste, borde, skulle ha”, särskilt när dessa försiggår strax utanför den medvetna varseblivningen. Det är de ryggmärgsstyrda föreställningarna det handlar om. En plötslig insikt att man skulle ha ringt någon. Gjort något. Ett dåligt samvete som helt plötsligt gör sig påmint. En social situation som plötsligt ger en känsla av knappt förnimbar osäkerhet, oro, ilska eller irritation.
Vallningens intensitet följer då samma mönster som på natten: ju mer stresspåslag kroppen har, och ju mindre medveten man är om vallningarnas beteende, desto kraftigare och längre är vallningarna.
Vallningar är som vädret. De ingår i mitt liv, de kommer och går. Jag kan inte bekämpa dem, inte stänga av dem. Jag kan däremot bli vän med dem, följa med i deras böljande gång och lära känna dem. När jag lär känna dem, lär jag mig sig se vad som föder dem och göder dem.
Jag har lärt mig att inre stress är det som mest styr mina vallningar. Den typen av stress som kommer från föreställningar om vem jag borde vara, måste vara, för att duga i samhällets ögon. Den stress som är resultatet av ett halvt liv av att strunta i kroppens signaler. Nu när jag börjar lära mig tyda kroppens signaler, och respektera dem, är vallningarna inte alls lika besvärande längre. Jag ser på dem istället som en ytterst finkalibrerad stressbarometer. Inget som måste fixas, utan något som hjälper mig vara snäll med mig själv.
Visst är kroppen är en makalös manick….?
Hur tänker du?
Lämna ett svar