Ska försöka beskriva kortfattat hur min vardag ter sig under den här första trevande perioden i lilla huset på hjul.
Fågelsång är det som väcker mig genom gliporna i de öppna fönstren på sovloftet. Naturen utanför känns så nära, doften och ljuden blommar liksom inuti mig. Vet inte varför, för i princip är det ju ingen skillnad med att sova för öppet fönster i ett större hus. Men sovloftet är som en liten kokong, kanske bidrar det?
Så ligger jag där och bara känner in. Mitt lilla hus. Mina djur som sover tätt intill mig. Sträcker på mig, mycket och länge. Nu hägrar dagens första kopp te, nu måste jag nerför trappan. Den har 25 cm i steghöjd istället för brukliga 18 cm. Ännu finns inget trappräcke så jag går ner med yttersta koncentration.
Det är svalare nere. Medan vattnet värms på gasolspisen, kollar jag inne- och utetemperatur. Är det kylslaget så tänder jag några ljus eller en gasolflamma till på spisen. Det blir fort varmare, från 17-18 grader till 23-26 grader. Det går snabbt så här års, jag brukar snart få öppna altandörrarna. Och om det är blåsigt ute så får jag snart stänga till igen. Jag gillar att utrymmet är så litet att jag behöver förhålla mig till temperaturen. Det är som att lära sig dansa tillsammans. Jag och huset lär oss hur vi fungerar ihop.
Efter frukosten diskar jag genast. Det är för trångt i köket för att låta det vänta. Eftersom jag ännu är långt ifrån en verklighet med rinnande vatten och fungerande gråvattenavlopp så snålar jag med vattnet. Varje droppe ska ju bäras in och ut. Jag häller t.ex. kokvatten efter äggkokning i en liten balja, spär ut med regnvatten.
Jag har två vattenbehållare inne, den ena med regnvatten från tunnan utanför, och så en med dricksvatten som hämtas från kranen i Michaels garage. Jag sköljer rent med pyttelite regnvatten, slaskvattnet rinner sedan ut i en 10-litershink under hjulhuset. Innehållet sprider jag regelbundet i rabatterna och gräsmatta, som tur är har Michael mycket grönytor i trädgården. Detta medför i sin tur att jag snålar extremt med diskmedlet. Ska köpa hem diskmedel som är biologiskt nedbrytningsbart, men vet ännu inte vilka tillverkare som håller vad de lovar. Jag tar gärna emot tips!
Toaletten funkar fint efter att jag ändrade lite på konstruktionen. Nu är det lätt att hålla rent och lätt att tömma tunnan. Fekalierna täcks med kompostströ efter varje toabesök, det torkar snabbt tack vare fläkten i toaletten. Varje månad tar jag ut hinken och tar med mig det luktfria och rätt torra innehållet till ställen där man kan och får lämna toalettinnehåll. När jag har hittat mitt framtida ställe där jag ska bo kommer jag ha en toalettkompost. Toapapper samlas upp i papperspåsar så det torkar ordentligt, pappret tänker jag sedan hälla lite matolja på och använda till att tända i kaminen med. Urinen rinner ut till en 10-liters bensindunk utanför. Jag sköljer ur urinskålen med 1-2 dl vatten efter varje besök, så det blir ca 1:3 urin och vatten i dunken. När det väntas regn sprider jag detta under bärbuskarna, om det inte väntas regn åker dunkens innehåll ner i toaletten i huset. Detta mest för att skydda grannarna från ammoniaklukten.
Förut hade jag en ejektortank. Den hade jag behållit från den begagnade Separett-toan jag hade förut – hur tjusig som helst och beskrivningen på Separetts hemsida lät så övertygande, men jag trivdes inte alls med den. Den kräver vattenslang med ett särskilt tryck i, detta för att kunna sprida ut urinen ur 50-literstunnan i en blandning av 1:8, vilket i mitt fall ju blev 1:16 eftersom jag ju sköljde urinskålen med vatten. Men slangen som man skulle sprida innehållet genom var ganska otymplig och kort och tunnan gick ju inte att rubba så antingen behövde man fylla några vattenkannor i taget eller endast sprida inom 5 meters radie. Det som sen kom ut ur ejektortanken, som kallas för guldvatten för det är så bra näring för allt som växer, luktade ändå starkt av ammoniak, vilket inte kändes bra alls med tanke på grannarna. Även om lukten försvinner fort så vill man ju ändå inte vara den som sprider stank… Så ejektortanken hamnade på soptippen och nu hanterar jag den lilla bensindunken på ett synnerligen enkelt sätt , ingen lukt sprider sig och jag är så nöjd, så nöjd.
Nu bor jag alltså här och jag trivs superbra. Det är inte på långa vägar klart, fullt med ”så-länge-lösningar”, men i ärlighetens namn är jag trött nu. Att till slut ha nått målet – att flytta in – fick den effekten att jag sjönk ihop som en sufflé. Luften har gått ur mig och kroppen är duktigt sliten, den har visserligen gnällt länge men jag har ju skjutit det åt sidan. Inte tillåtit mig att känna efter. Nu blommar smärtorna ut för fullt. Har varit hos doktorn och till röntgen pga smärtor i höften, han misstänker artros, vilket fick mig att ännu en gång ta tag i mina försämrade matvanor. Nu blir det sockerstopp, glutenstopp, och skärpning med att ta kosttillskotten. Och träning. Nu måste det bli av. Har börjat med höftstärkande övningar.
Men mest av allt ska jag vara snäll med mig. Låta kroppen få säcka ihop ett tag. Vila.
Det är som det är. Läget duger gott nog. Livet är förunderligt bra. Och vackert. Det är ju helt galet vackert…
Lämna ett svar