Våren gryr

Käraste Lena!

Det har dröjt alldeles för länge men nu skriver jag! Livet höll andan i några veckor, och jag blev alldeles tom på ord.

Nu har det släppt. För nu ska du få höra: Min dotter Mirja födde en mycket efterlängtad liten dotter till världen igår! Vårvärmen kom samma dygn, som för att visa hur mjukt och varmt allt är nu. Jag är nybliven mormor och fattar i stort sett ingenting alls. Men jag är uppfylld av något som vibrerar genom hela mitt system. Det påminner om den där kraften som jag i backspegeln identifierar som Tigerhonan; den där modersinstinkten som fick en att klara vad som helst för sina barns skull medan de växte upp… Du minns?

Nu är det visserligen inte jag som fött fram en liten ny jordvarelse som behöver mitt dagliga beskydd, utan min dotter, men jag känner det som om jag blivit ”aktiverad” ändå. Kroppsminnen och instinkter vaknar till liv, mina egna och mina förmödrars. Vad det kommer att handla om, hur den här mormorsaktiveringen kommer att uttrycka sig har jag ingen erfarenhet av ännu, men jag är redan alldeles trygg i vetskapen att min kropp vet vad som förväntas… 🙂

Välkommen Leah, nu är du planetskötare. En vacker titel som din morfar introducerat. Passande!

Som av en märklig slump (som ju inte finns…) i denna våg av nystartsenergi snubblade jag denna tidiga morgon över ett nytt omnämnande i facebookflödet som jag blev nyfiken på och kollade upp. Personen som citerades i en tråd jag följer heter Andreas Weber. Han är biolog och filosof och författare, och bär fram en ny vetenskaplig syn på hur vi är förbundna med naturen och att kärlek är det som behövs för att hela oss själva och jorden. För det hänger ihop. Inget är åtskilt. Ingen raketforskning för dig och mig förstås, i stort sett hela Graceful livingutbildningen går ju ut på att förmedla just den omständigheten :-). Du måste bara kolla upp honom… (vem vet kanske han vill kombinera att vara Sverigeturist och föreläsare hos dig?)

Hans senaste bok heter Matter and desire – an erotic ecology, och redan titeln gör mig alldeles lycklig! Jag ser mycket fram emot att läsa den. Men det som var så extra roligt var att han alltså är en forskare, en man, som vunnit gehör i många kretsar. Vi är många nu, män, kvinnor, barn (människor!) på klotet som drar åt samma håll, var och en på sitt bästa sätt. Jorden och vi själva är inte bortom räddning, tvärtom!

Det är så himla skönt att känna så. Hela mitt liv hittills har jag varit sammanbiten, orolig, rädd. Det kanske inte syntes utanpå alltid, men kändes desto mer inuti. Försökte fixa allt rätt, både i mig själv och utanför mig själv. Tills jag inte orkade mer. Kampen är över. Kampen inne i mig, kampen utanför mig. Könskampen, maktkampen, rättvisekampen, kampen om uppmärksamhet, kampen om talutrymmet. Det intresserar mig inte längre. Det är inte i det dualistiska tillståndet jag kan andas.

Jag svamlar, allt blir så otroligt stort, förlåt. Ibland undrar jag varför jag inte bara kan hålla det simpelt. Beskriva denna starka känsla av hopp och framtidstro, som manifesterar sig i precis allt jag får syn på just nu med enkla ordalag: ”Å vad jag är glad, jag har blivit mormor till en flicka, det är vår, snart är båten i sjön och jag är inte utmattad längre!”

Men det går inte, jag är så här, och det är bra så. Som vädret, som årstiderna – som livet liksom.

Vad händer i ditt liv Lena? Är sommaren fullbokad med kurser? Vilka utmaningar ställs du inför?

Med stor längtan och hopp om att ses….

Kram!!!

Båten längtar ner till salta böljan… 

Det kommer bli fint… När det blir klart! Första turen på vattnet är ren kärlek!